onsdag, april 22, 2015

Sol, vind och inget vatten...

Flitigt bloggande kommer sig av att jag är ganska lat med annat... Men jag är inte lat med mina promenader. I dag kände jag mig lite vågad som inte tog den vanliga rundan utan gav mig av upp i skogen en sväng. Det kom sig helt av att det blåste riktigt kallt ute på järnvägsspåret där jag annars går fram och tillbaka varje dag.
 
Den övre kurvan, som pekar mot nordväst, är samma som jag går när det är skare. Den åkern är inte åtgärdad än, utan gåbar och torr. Jag stannade inte på järnvägsspåret som det kan synas, utan vände och gick tillbaka. Jag gissar att många av er har åkt förbi på E22 som rinner fram som en å tvärs över bilden.
På bilden nedan syns den vanliga rundan. Va? Långtråkigt att gå samma spår fram och tillbaka varje dag? Inte ett dugg. Naturen ändrar sig - i dag hade t.ex. björkarna slagit ut. Någon dag skrämmer jag upp en hare - en annan dag skräms jag upp av rapphöns eller rådjur som rusar fram.
På de här torra bilderna syns det inte att lärkorna är helvilda, att ekorrarna far runt i prästgårdsparken på ekorrars vis och vitsipporna tävlar om att väva största sammanhängande matta ... Inte heller syns det att jag stannar upp på ett speciellt ställe och mediterar och är tacksam över allt som är bra i livet. (Det andra tänker jag på så mycket ändå.)

Inte heller kan man se att ganska många sångtexter kommit till på den här rundan.

Men redan i måndags kände jag att 90 minuter är max... jag har aldrig haft besvär med mina knän, tackochlov, men de blir liksom jättetrötta. Efter bara en timme känner jag inget, så jag varvar och är lycklig varje dag som jag kommer ut.

tisdag, april 21, 2015

Märkeshysteri

 
Jag har en hel del idéer för mig, men - något jag inte lider av är märkeshysteri. Jag skulle inte känna igen en märkesväska om jag så fastnar med foten i en. För mig är en handväska bra om den passar mina behov och plånboken. Den senare ska  dessutom helst få rum i den.
 
Eftersom jag håller mig till billighetsväskor, har jag ganska många. Fast i fredags när jag kom fram till Sthlm, upptäckte jag att jag inte hade packat ner nån liten tunn väska, hade bara dragd:o och ryggsäck. Tänkte att det kanske fanns nåt på Hötorget, och se! det gjorde det. En vågad gissning är att den ska köpas av turister, men vadå? Jag är ju made in Sweden själv, och färgerna passar mig. Alltså slog jag till.
 
 
Redan efter någon minuts användning upptäckte jag att den är perfekt i formen; vattenflaska, pengar, mobil, borste och iPaden går i. Och så står den lull där jag ställer den. Litet dragkedjefack inuti och dragkedja som lås. Hänklarna går att dra upp på axeln om jag vill. Min äkta "Hötorget" för 149:- (ett par tior blev jag lurad på, för den kostade mindre i en annan turistshop!) fyller alltså alla mina krav för en perfekt väska och passar mina färgskala.

Jag kommer inte att kunna låta bli att mäta och titta noga och sen sy en sommarversion i lite ljusare färg, med gömd bottenplatta.

Att jag sen inte kan få ner mina Mimmi-Pigg-fötter i billiga skor, är en annan sak... onda och ömma blir de så fort jag försöker, därför kan jag bara ha dyra kvalitetsskor. En sån affär finns bara på tre ställen i Sverige. Jag hittade till den på Stora Nygatan (som jag sett massor av reklam om i tidningen M) och hittade två par som satt som gjutna, utan att se ut som "systerskor" som det hette när jag var barn. De är tydligen av "fint" märke som jag aldrig hört talas om förr. Waldläufer. Jag vet i alla fall vad ordet betyder...

måndag, april 20, 2015

Stockholm i mitt hjärta...

Jag känner på mig att jag redan har använt den rubriken några gånger, men det ÄR ju så att mina första intryck av världen kommer från Stockholm, även om jag inte minns särskilt mycket från de första två åren i mitt liv. Det känns "hemma" när jag kommer dit.
 Tyvärr var vädret på aprilhumör och gäckade med vind och regn och blåst och lockade med några solglimtar mellan skurarna. Desto skönare var det att komma in på hotellet i Hagaparken. Prat & simning ägnade jag fredagskvällen åt.
 Eftersom årsmötet med föredrag och underhållning inte började förrän vid 12-snåret, hann jag ta en promenad i Hagaparken och så blev det en simtur efteråt. (I poolen, Sturebadet Haga!) Det är Sveriges Läromedelsförfattares förbund som har den goda smaken att ordna så fina årsmötesträffar.
 Årsmötesförhandlingarna tog ovanligt lång tid - så förträffen blev kort - middagen var rolig, fast inte  supergod. Jag uppskattade inte oxkinden så särskilt. Förrätten var bäst, en klick med god gegga på en bit kavring. Sällskapet var suveränt, länge sedan jag skrattade så gott. Jag ser alltid till att hamna vid ett dambord... det blir alltid roligast.
På söndagen gick jag guidad tur i Hagaparken, tiden var kort, men jag fick veta en hel del som var nytt för mig,
 bl.a. hur Gustav III:s slott skulle ha sett ut om inte det där mordet kommit i vägen för byggplanerna.
 Jag lärde mig också att det var i den här paviljongen (nedan) som mordet skulle ha skett. Guiden var  trubadur och sjöng passande låtar. Då lärde jag mig vilken känd låt som både Taube och Bellman snott till sina sånger... Nynna på "Vi går till Utö för natten" väldigt snabbt och frejdigt, så vet du!

Sen var det skönt att komma hem igen igår kväll. I dag blev det som vanligt en långpromenad med stavar genom härliga vitsippemattor.
 Den enda ynka lilla tuva med backsippor som finns kvar efter att någon som gillar gräsklippsåkare kört bort det mesta av det fridlysta området... När jag flyttade hit för ca 25 år sen, var det ett stort område med många backsippor. Nu är det bara ett litet hörn kvar....

Och nu - nån timme efteråt när jag "rättat" det jag skrivit, är det strax dags att åka ner till Söderköping city och ta hand om barnkören.

fredag, april 17, 2015

På väg

Egentligen är vi väl alla på väg någonstans för jämnan. Om inte annat, så framåt i livet. Men, den här speciella känslan att vara på väg "på riktigt", den gillar jag. Och just nu njuter jag av att vara på väg. Tre dagar väntar, inget våldsamt spännande, men jag ser fram emot att först få en dag i Stockholm att strosa runt i några timmar och sen ta mig till hotellet i Hagaparken. När jag vill. Inget program idag, mer än att plaska runt i bassängen och prata med en väninna/kollega som också kommer framåt kvällen.

I morgon och på söndag är det fullt program med årsmöte och föreläsningar och god mat för en massa läromedelsförfattare. Vi brukar vara en handfull kvinnor som träffas där varje år och har egna små pratträffar som är lika givande som vilken dyr föreläsning som helst.

När jag packade igår, undrade maken vad jag skulle ha allt till... Och då har jag bara med det nödvändigaste! Om han åker på konferens eller kurs så gäller: 1) tandborste 2) ett par kallingr 3) extra skjorta. Två par av det senare om det är två nätter. Vi är ganska olika vad gäller viktigheter på resa. Jag har ändå packat minimalt eftersom jag måste släpa väskan själv.

Joan Baez sjunger i mina öron. Det duggar ute (glömde paraply!) rådjur betar på fälten där vi kör förbi. Tillvaron känns bra just nu. Bäst att jag passar på att njuta.

Ha det så skönt i helgen, ni därute i världen.

tisdag, april 14, 2015

I bakgrunden

Det har slagit mig, när jag har fotograferat, både privat för församlingsblad/tidning, att det i stort sett alltid finns nåt störande skräp som kommer med. Den här broderade tavlan, som täcker en hel vägg i församlingshemmet i Ö.Eneby (Nrkpg), är ett lysande undantag - men... den som uppträder står aldrig där, utan vid en annan vägg. (Jag har absolut för mig att den är broderad, kan vara fel, möjligen flamskvävd... men den måtte ha tagit en hel del timmar att göra!)  

Jag har en himla massa foton på sångare som får travar med stolar, klädhängare, notställ, kartonger m.m. som bakgrund på ett kanske i övrigt fint foto, men jag vill inte lämna ut dem som hemska exempel. Mina kära läsare får tänka... Jag hade en bild på mig och Musikanta när vi uppträder, och mellan oss någon meter bakom vid en vägg, ser man lådor och kartonger med skräp - som då inte syns utifrån salen - bara om man går nära och fotar. Men den bilden har försvunnit under en slarvig manöver vid datorn, och lika bra var väl det. Numera ser jag sånt bakgrundsskräp allt oftare eftersom jag blivit så medveten om det. Visst, jag har en del skräphögar hemma också, men aldrig att jag lägger ut bilder där de råkar komma med av misstag.
Bilden här ovanför är från "Skriv så läser vi". Skådisar som läser dikter som allmänheten har skickat in - och just här är det min som blir läst. Men... det var den tristaste bakgrund jag kan tänka mig, till ett evenemang som kostade pengar och f.ö. var riktigt trevligt. Linköpings stadsteater - en öppen dörr och några tomma stolar. Inte snyggt. Jag vägrar att gå fram nära och fota och störa de andra som lyssnar.
 Här är en bild som jag törs lägga ut som exempel eftersom inga barnansikten syns, en barngudstjänst som var mycket trevlig, men... svårfotad. Mikrofonställen blir huvudsaken. Inte heller här ville jag störa genom att springa fram och fota från andra hållet. Då hade ungarna tappat fokus.
Den här bilden, från förra veckan, blev inte så skarp med mobilen, men... då syns ju inte heller stegen som någon hade ställt mot väggen längst fram. En så trevlig sommartavla - med en trappstege bredvid. Fotoshop... jo, jag vet. Men det går ju också att städa undan saker!

Utanför en av våra kyrkor finns en anslagstavla - väldigt bra placerad för turister och andra intresserade, men inte så lyckad när den kommer med på en mängd bröllopsfoton... med en massa saker som händer just då, tänker man inte på att den står där - men när man i lugn och ro tittar på bilder och ser den... eller askkoppen bredvid dörren till rådhuset, där också många brudpar poserat och fått en vägghängd askkopp mellan sina ansikten...

torsdag, april 09, 2015

Försummelse

Ack ni kära trogna läsare vad jag har försummat er! Men ni anar inte hur lång tid det tar att göra varenda liten manöver nuförtiden, allt går i slow motion och dagarna räcker knappt till.

Men jag har faktiskt jobbat också (om än i sakta mak) och gjort lite trevligheter, som att äta påskbuffé på vår fina stiftsgård som ligger hur naturskönt som helst, och där jag har en bit av mitt hjärta kvar från många somrar och vintrar på läger under hela 60- och halva 70-talet. Nedanför - bakom gården, finns det badplats och sjön St. Rengen breder ut sig med små öar och vikar - där jag förstås en gång tiden har rott runt och svärmat med diverse gossar... Även med maken! Vi tog en bild på vår förlovningssten - men ack så gräsliga vi såg ut, det går inte att visa.


Dessutom har det blivit några turer med mormors mormor och en del sång med körerna.

I dag ... hm... det får bli en liten klipphängare, för jag avslöjar inte varför jag har städat och satt in en sockerkaka i ugnen och sitter här färdigkammad och klar... inte förrän efteråt.

Men - jag hann gå på gympa i morse, mer upphetsande är inte anspänningen för det jag väntar på.

tisdag, mars 31, 2015

Via sacra

Tänk, idag gick det hur lätt som helst att få in bilder - bäst att jag passar på...
I lördags var jag i Domkyrkan i Linköping, tillsammans med drygt tusen andra, kyrkan var fylld och nästan mer än så...(fast inte uppåt!) för att vara med om invigningen av "VIA SACRA" - det borde ju betyda "den heliga vägen" men den kallas också "Frälsarkransen". Om någon skulle ha missat vad frälsarkransen är, så finns den på bild här under. Martin Lönnebo, vår förrförre biskop, blev inspirerad när han var på resa och såg radband användas flitigt och tänkte att det ju är något vi har saknat i Svenska kyrkan. Mitt eget finns på bild här under.
 
VIA SACRA i Domkyrkan, är nedsänkta glaspärlor i kyrkans golv. Belysta och beskrivna, texten inhuggen i stengolvet. Pärlorna är blåsta på Rejmyre glasbruk. Det är inte bekostat av kyrkoskatten, utan av en donation. Alla pärlor i radbandet har var sin plats, och när man gått runt till alla, har man gått runt hela kyrkan. Jag har bara fotat tre av pärlorna. Gå gärna in i kyrkan och se själv, om du har vägarna förbi.
 
Längst framme i koret låg en blomsterversion av Frälsarkransen - likheten med frälsarkransar som hänger vid bryggor är inte en slump.

 Den blå bekymmerslöshetspärlan säger "Var dag har nog av sin egen plåga!" Jag tyckte att det blev extra fint med speglingarna...
 En av kärlekspärlorna säger "Låt mig få vara ett hjärta för någon"
Den högtidliga invigningen med tal av landshövdingen, den nuvarande biskopen, domprosten (makens gamla skolkamrat) och Martin L, innehöll också ett uruppförande av nya sånger till varje pärla. Det var inte direkt melodier som man kan gnola på själv, men fint var det! Jag blev inspirerad av de höga valven att göra ett bildspel till en sång som handlar just om att vara "under valven i Guds hus". Den som klickar på länken kommer till något lite mer lättgnolat än lördagens sånger.
Jag anade nog att jag skulle träffa på en och annan bekant, och det stämde - de här två har stått mig nära ända sedan tidig ungdom, så det var ett kärt återseende. Vi bor inte så långt ifrån varandra, men ses ändå inte ofta. Gunilla, t.v. blev jag släkt med, härligt nog, så henne träffar jag lite oftare. Min dotter har varit arbetskamrat med Maria t.h. i många år, så de ses ofta.
Efter den mäktiga upplevelsen i kyrkan var maken och jag hungriga (till skillnad från Gunilla så var maken och jag inte bjudna till landshövdingen efteråt....) Ganska tomt på restaurangen när vi kom, syns brasan mitt i bordet? Vi blev mätta, men vi blev inte så begeistrade i maten att vi kommer att gå till det stället igen. Jag hörde att det var betydligt godare hos landshövdingen... :)