onsdag, augusti 26, 2015

Släkten är värst


På initiativ av en syssling som jag träffade på begravning i somras, blev det släktkalas med knyt hos mig i fredags. Jag skyller på det kalaset att jag varit slö som bloggare; alla som bjudit hem 14 personer vet väl hur mycket pyssel det är med att fixa och dona och få hemmet presentabelt för gäster som aldrig varit på besök förut. De som återkommer ofta ser sig inte omkring så noga (antar jag). Övrig röjning, som jag har skrivit om, handlade inte om kalasstädning, inga gäster får ändå titta i lådor och skåp och garderober och vindsutrymmen.  
Här är vi, rutiga och skjortan och jag är syskon. Vår ende kusin på mors sida står längst till höger. De tre blåklädda som står ihop är syskon och kusiner med röda skjortan i bakre ledet. Vita blusen i mitten är syssling till oss allihop - alla våra mor- och farmödrar är syskon så sysslingskap var det mest av. Det saknas en handfull som inte kunde komma, men eftersom vi inte har så jättestort hus var jag trots allt lite tacksam för det.
Det var jättegott och spännande med en mängd olika smaker på pajer och sallader. Det blev inte mycket över, gott betyg till alla kockar. 

 Alla fick förstås byta platser från eftermiddagens fika till kvällens knytkalas så att alla fick prata med alla.
Dagen efter... ja, jag kan ta vilken båtbild som helst... sol, vind och vatten och små lätta moln... ljuvligt att vila ut på en liten holme och bada många gånger - och sen gå på kalas som gäst på kvällen.

Söndagen gick åt att vila och ladda inför gårdagens jobbstart, jag tog med mig mormors mormor till Linköping och uppträdde inför en mycket engagerad publik. I dag har jag såsat omkring och känt mig ganska så tom och urlakad. Jag har morgondagen på mig också att ladda om, sen bär det iväg på nya äventyr. Ingen rast och ingen ro!

söndag, augusti 16, 2015

Halva augusti har gått...

...och det känns som dags att summera sommaren. Två huvudingredienser har ingått i årets sommar för min del: röjning och bad. Båda lika nödvändiga för mitt välbefinnande. Under de första veckornas ihärdiga regnande röjdes vind och garderober, skåp och lådor. Så skönt att bli av med en massa saker som bara blivit liggande. Jag brukar röja varje sommar, men den här gången fick jag med maken (motvilligt) och därmed blev en del tyngre grejer bortkörda, plus en massa tekniska saker "som kan vara bra att ha" men som ingen någonsin kommer att använda. Han blev så väldigt snabb plötsligt att laddaren till den nyinköpta elektriska fönsterputsaren åkte med ... Ack ja.
 

Så fort väderprognosernas ideliga löften om bättre väder i morgon har stämt, har vi stuckit iväg med båten. Det blev faktiskt ganska många båtturer med sol och bad, men ingen dag var så skön som i fredags, då var bästa viken med sandstrand folktom* och vattnet var 20 grader varmt. Helt gudomligt att flyta omkring länge med skön sandstrand under och bara några små nyfikna abborrungar som var lite spännande att studera. *Det är en oskriven regel att man inte lägger sig i samma vik som någon annan redan har tagit, i alla fall inte när det är en liten sådan.

I dag drog ena kören igång (nästa drar igång nästa söndag) med körupptakt i en kyrka ute i skärgården. Jätteroligt att träffa kyrkokören och sjunga igen. Om exakt en månad åker vi till Italien på körresa, så det är hög tid att börja fila på repertoaren. Vi började lite smått före sommaren, och det verkade som om en del faktiskt har satt sig. Hopp om succé alltså! (hrm...)
Bloggandet verkar ha avtagit drastiskt hos flera av mina gamla bloggarvänner, och jag har inte precis varit flitig själv heller, vare sig med att läsa eller skriva. Jag har haft ganska mycket annat att pyssla med utöver bad och sång - och mer lär det bli någon vecka framöver. Men jag har plockat med gamla fina bilder från skärgården och satt ihop till ett bildspel som passar till en av Linda Sandströms och mina sånger. Här kan man lyssna på den. Jag vill passa på att nämna att den goda vännen Kulsprutan på Mallorca hade lite att säga till om när hon läste texten för ett par år sedan. Jag hade skrivit "... som om inga sorger fanns..." och hon tyckte absolut att jag skulle byta till "...som om inga gränser fanns..." och eftersom jag tyckte att det blev mycket bättre så blev det så. Men någon royalty blir det inte för ett ord... det blir knappt nån för resten av orden heller, men sången finns utgiven i alla fall.

tisdag, augusti 04, 2015

Ekovandring från Uppsala till Paris.

En av de få riktigt vackra sommardagarna hade jag bestämt mig för att haka på med en dagsvandring för miljön, vårt arv... (Jag erkänner att jag hade bytt dag om det hade regnat och stormat, för dagsvandrare behöver inte anmäla sig, bara dyka upp tid med matsäck.) För den som blir sugen att pröva, finns många chanser kvar. Först om en månad är man framme i Lund. Där stiger vår ledare av, och någon ny fortsätter ner mot kontinenten.

Jag anslöt till gruppen i Gårdeby, strax utanför Söderköping. Maken tog en omväg till jobbet och lämnade av mig. Till Gårdeby går inga som helst bussar eller tåg. Efter en kort morgonbön gick vi på den gamla klosterleden mot Askeby, ett livaktigt kloster för många hundra år sedan. Här tar färdledaren ett titt på kartan.
Vi vandrade i rask takt i 45 min, pausade i 15 och så höll det på tills vi var framme. Ett längre stopp för mässa och lunch blev det också. Fem vandringspass sammanlagt, vartannat under tystnad. Några kloka ord att fundera på under vägen fick vi också. Under rasterna var det allmänt trevligt småprat.

Det var bara några få som kände varandra sedan tidigare, just den här etappen var vi tio som gick, plus en som körde följebilen. Övernattarna slapp släpa på madrasser och sovsäck, och vid stoppen kunde man få sin vattenflaska påfylld. Jag läste på #ekovandringen på instagram att det hade varit stor anslutning runt Stockholm. Gissningsvis kommer det att bli det runt Vadstena också.
 Trots att jag bott här i mer än 30 år, var det här helt nya vägar för mig. Rena idyllen.
En bild från middagsvilan - tre fästingar fick jag plocka bort när jag kom hem....
En deltagare hade rest från Umeå och anslutit i Norrköping, två kom i bil från Göteborg för att gå med i några dagar. Några hade anslutit i Nyköping och skulle hoppa av i Vadstena. Bara ledaren hade hängt med från Uppsala. Tanken är att det ska vara som en stafett som ska ge eko hela vägen mellan Uppsala och Paris - och även på västkustsidan. En vandring startar i Strömstad och ansluter i Lund.
Så här vacker utsikt hade jag när jag gick "bakom kröken" - vilket jag inte borde ha gjort i högt gräs... det var nog då mina anhängare passade på.

Men - det var nåt visst att lägga sig raklång och titta upp mot himlen. En snabb chansning med mobilkameran blev riktigt lyckad.
 Utmed vägrenarna blommade det.
Det var riktigt härligt att bara trava på i tystnad, höra ljud från traktorer och kossor, känna doften av klöverängar - jag som haft dåligt luktsinne länge, blev överlycklig över alla dofter jag kände. Jag pratade knappt alls med någon under själva vandringen, så vilsamt att gå i egna tankar.
Ganska trött i fötter och ben var jag när vi kom fram till Askeby kyrka. Där blev vi välkomnade av kyrkans personal som hade förberett en måltid (vilken jag avstod från och ringde efter hämtning) men vi hade en liten andaktsstund vid den ek som planterats på alla stopp mellan Uppsala och Paris. Den ska symbolisera dels trygghet och långsiktighet - dels är det en liten ordlek med eko...
 
På varje ställe fylls en plastflaska med vatten, den bärs till nästa ställe och så vattnas eken där under en liten ceremoni. Flaskan fylls med nytt vatten, som sedan bärs till nästa ek. Jag blev förstås glad när någon föreslog att jag, som bara hade den här chansen, fick vattna eken långsamt medan en bön för allt levande och för miljön bads. Sen sjöng vi "Må din väg gå dig till mötes" både för varandra och för de andra som hade gått sin del färdigt samma dag.
För den som nu blev sugen att haka på, finns det en länk här: www.ekovandringen.se där man kan se var gruppen befinner sig just nu, och var man kan haka på. Ska man inte sova eller äta, så kostar det inget och man behöver inte anmäla sig. Bara komma i tid. Det var en fin upplevelse, även om jag var rätt mör i fötter och ben. Under sista trekvarten gassade solen på rejält, i början gick vi genom stora skuggande skogspartier. Men helt klart var det värt den träningsvärk jag har känt idag.

fredag, juli 31, 2015

Sista dagen i juli

En meteorolog sa på Rapport ikväll när de summerade juli månads väder, att det varit helt normala temperaturer... och sen lite i mungipan att det nog hade regnat lite mer än normalt. Vad spelar det för roll om det är 20 grader varmt, när det regnar? Blir inte så mycket somriga saker gjorda då.
 
Men - i förrgår kväll var jag med en väninna och maken på bygdeteater, mitt ute i spenaten. Regnet öste ner hela kvällen, utom ca fem minuter mitt i pjäsen. Vi var laddade med regncape, vinterstövlar, vinterjackor, filtar och täcken - inte så kallt, men efter någon timme märkte vi allihop att vi blev blöta på vaderna. I pausen upptäckte vi att solmadrassen vi satt på, som hade plastad undersida, hade sugit åt sig så mycket regn att det dels blötte ner våra rumpor, dels rann vidare ner på vaderna. Men så länge vi satt kändes inte det våtvarma omslaget bak. I pausen satt vi i bilen med värmesitsarna på för att åtminstone lindra eländet. Sen fick vi låna torra underlägg, teaterfolket hade garderat med extra filtar och sittdynor. Och så regnade det vidare.




Helt ljuvligt när hästskjutsen gjorde entré
 
Min svägerskas bror, som är bonde, spelade både skollärare och fjärdingsman med bravur.
 
Midsommarfirande i pjäsen. Scenen var helt fantastisk mellan det gamla torpet och ladan.

En härlig kväll blev det, faktiskt blev vi nog lite extra fokuserade på pjäsen eftersom vi blev avskärmade från allt annat omkring med luvorna neddragna. Jag tyckte lite synd om de yngsta skådisarna, de spelade barfota...



söndag, juli 26, 2015

Mycket semester på bara tre dagar!

Det blir ju mest båtresor för oss, men jag lyckades få igenom en liten bilsemester för att hälsa på vänner som vi inte träffat på länge, och för att se något annat än det gamla invanda, och för att slippa ifrån vinds- och skåpsröjning i några dagar.

Men vad träffade vi på redan på första stoppet? Jo, båtar! 
God lunch åt vi på Idas brygga i Karlsborg.  

Vi åkte vidare till ett litet ställe på landet dit en "gammal" god vän flyttat - inte hade jag fattat att hon bodde granne med Husaby kyrka nu. Jätteroligt att ses igen - vi har känt varandra sedan innan vi var gifta och fick barn, och träffats regelbundet medan barnen var små. Sen går ju tiden så fort att det blivit lite för många år mellan träffarna.

  Vi tog förstås en liten promenad till källan och kyrkan och den gamla borgsruinen - och lite nostalgiska minnen från när vi var där med barnvagn och småbarn blev det förstås! Det där om tidens flykt...
Olof Skötkonung döptes här - och även väninnans barnbarn.

 Maken och jag - ovanligt nog på samma bild.
 Husaby kyrka från ut- och insida

 Efter en natt på hotell i Lidköping åkte vi vidare till Vårgårda. Där träffade vi först Pers kompis från Socialhögskolan - också länge sedan vi sågs - men han kom inte med på bild.

Fredagskvällen och lördagen tillbringade vi med min författande och föreläsande väninna och hennes man - också de boende i Vårgårda. Vi åkte till Nossebro och gick på ett underbart härligt nostalgiskt museum. "Andra våningen". Perfekt 60-talslägenhet.
 Många igenkännande leenden... Stringhylla - hårtork - Bildjournalen - psykedeliska affischer...
 Och ett dukat bor - i bakgrunden en syhörna med mönster som jag kände igen.
 Hur i hela fridens dar kunde man hänga upp de här profilerna på väggen? Jag hade helt glömt att såna var väldigt vanliga.
 Regn, regn, regn.... men vad gör det när man är rustad?
 Faktiskt väldigt vackert ställe även i regn.
 Men jag tyckte synd om brudparet - klänningen måste ha blivit väldigt lerig och blöt. Paraplyer gör sig inte på bild, så de gick ut i regnet. Klänningen var inte i min smak - det var inte blod där bak - nog såg det ut som en störtblödning...
 Efter en god och sen lunch åkte vi hemåt i regnet. Det regnade mycket... och så några minuters uppehåll just där utsikten brukar vara som vackrast.
 Men det var ett kortvarigt uppehåll - det regnade ännu värre längre fram.
Det är dock inte regnet vi kommer att minnas från den här minitrippen. Det var en ljuvlig kväll i Lidköping, med god mat på Stadshotellet. En solig och fin fredag förmiddag när vi strosade runt i Lidköping och shoppade och njöt av småstadsidyllen. Och framför allt: jättehärligt att känna att gammal vänskap inte rostar!

måndag, juli 20, 2015

Tyst det är i huset... tyyyst i huuuset...

Efter ett och ett halvt dygn med barnbarnet är det så tyst nu när hon har åkt hem till sig. Vi hade tänkt åka ut med båten - gick inte, blåst och regn är inget för vår båt. Sen tänkte vi åka ner till kanalen och käka glass om regnet möjligen skulle upphöra. Det såg ut att bli så - åt ena hållet... men från andra hållet kom en makalös skur med skyfall och åska.

Alltså blev det en innedag med mycket sång och musik. En av sångerna kan man avnjuta här. Barnbarnet är så lojal och solidarisk att hon gillar att sjunga mormors låtar.... ja, vi kallar dem så när jag har skrivit texten först. Musiken brukar tillkomma efteråt av olika tonsättare. Just den här har Linda Sandström tonsatt.

Klicka här, så kommer den!

onsdag, juli 15, 2015

Regniga dagar...

Nu behöver jag en liten paus från den verklighet som inte är solig och inramad av blå himmel och glittrande hav, utan dammig och liten unken. Faktiskt tycker jag att det är jätteskönt att få undan en himla massa skräp under sommaren. På vintern är det kallt i garaget och att ränna ut och in till soptunnan i snö är jobbigt. Därför välkomnar jag en mulen dag då och då. Den minnesgoda läsaren kanske undrar hur helvetiskt mycket skräp vi har? För två somrar sen gjorde jag en jätteinsats inomhus och bloggade en massa om det. Men det var med vårt dagliga skräp. Nu har jag efter en massiv tjatinsats fått maken att tömma vinden, en sån där krypvind med stege från balkongen som ingen går upp till i onödan. Jag har aldrig varit uppe ens. Många dammiga lådor blev det...
 
 

25 år och tre dödsbon som vi varit med om att tömma och ta hand om har gett en del prylar - det mesta åkte till tippen/auktionskammaren/återvinningen direkt, men väldigt mycket blev sparat. Barnen var 10 och 12 när vi flyttade hit och mycket från deras barndom åkte direkt upp på vinden. Några lådor med mitt namn på slank upp när mina föräldrar dog för över 20 år sen, och de (lådorna!) har ingen tänkt på sedan dess. Det blev väldigt få nostalgiprylar kvar, kan jag lova!
När regnet vräkte ner nyss, tog jag tag i ett stort porslinsskåp i hörnet, helt otroligt dum konstruktion. Hade det varit snurrhyllor hade det gått att komma åt grejerna, men det var det inte och jag har inte lyckats hitta rätt storlek. IKEA:s är för stor, de är de enda som säljer lösa. Men nu är det ordning! Jag har samlat ihop 28 utspridda glöggmuggar i en skokartong och slängt vattenskadade vasar. Nu är det bara några få prylar kvar som jag blänger på: slänga? spara?

Fast förresten - bjuder jag någonsin 28 personer på glögg???? Hm...