tisdag, mars 24, 2015

I väntan på vadå...

Nu ändrar jag svaret till: I väntan på våren - längst ner står vad jag väntade på när jag börja skriva.
 
Jag fick försmak av våren idag när jag såg en massa gula små solar på långpromenaden - som blev extra lång bara för att det var så vackert och varmt. Riktigt svettigt blev det med nittio minuters stavgång.

 Två små vitsippor hade gjort sig beredda, men vågade inte titta fram riktigt än.
Jo, när jag började lägga in blombilderna satt jag och väntade på att bli upphämtad för att åka iväg till ett litet litet bönehus mitt ute i skogen och sjunga. Ett sånt där gammalt som man passerar ibland och undrar om det verkligen används numera. Det här används två eller tre gånger om året. Men en passionsandakt mitt i veckan lockade inte många. Jag tycker synd om de tappra själar som försöker hålla igång den här traditionen, två damer hade dukat och bakat och en av dem hade gjort underbara små blomuppsättningar till altaret och kaffeborden. Kvart i sju kom första kyrkobesökaren, en ung präst från Gusum. Fem i sju kom en dam och två minuter i sju kom ytterligare två damer. Så med kyrkvärdarna inräknade satt det fem personer på första raden och så vår vokalensemble med åtta personer ... Det kan inte vara ryktet om vår sång som håller folk borta, för den brukar hålla rätt hög kvalitet. Det vågar jag påstå trots att jag är partisk.
Nåväl, vi sjöng och lyssnade på intressant predikan. Vår tenorpräst tjänstgjorde ikväll, han har bott länge i Israel och berättade saker som jag inte hade hört tidigare och fikat efteråt var så trevligt och vi pratade och skrattade länge... kanske hade det inte blivit så trivsamt om salen varit fullsatt? Den unge prästen sa att vi får räkna in alla änglar som lyssnade på oss...
 


måndag, mars 23, 2015

Måndag igen

De duggar tätt, måndagarna... det har duggat ganska tätt ute idag också, men det ser lite ljusare ut nu på himlen när det börjar dra ihop sig till promenad.

Det ser också lite ljusare ut i min almanacka, ganska skönt, för det har varit mycket sista tiden. Här kan den intresserade läsa om ett körevenemang för två veckor sen. I nätversionen fick jag med båda bilderna också, i papperstidningen bara den ena.
I går var det äntligen dags att se Sound of Music med familjen. I alla fall delar av den. Det var svårt att få tag i biljetter och fanns bara några kvar, högt upp. Jag som sett den förut tog den sämsta platsen. (Och noterade damen framför som ivrigt kollade facebook innan det började.)


Här sitter den medföljande delen av familjen uppradad. I höstas hade jag en bättre plats, nu satt vi lite för nära strålkastare och såg rakt ner i orkesterdiket och såg alla markeringar på scenen, så det blev inte samma wow-effekt för min del, men det brukar bli så andra gången har jag märkt. Bra var det i alla fall, och de andra fyra var mycket nöjda. Söndagseftermiddagstid gjorde att många tog med sig småbarn, som väl var satt de rätt långt ifrån och störde inte så mycket - för de pratade förstås med mamma och pappa när det pratades på scenen. Det är ju ingen barnmusikal bara för att det finns barn på scenen. Jag undrar hur mycket 3-4-åringar får ut av en tretimmarsshow. Vårt barnbarn tyckte att man bör vara 11+ för att uppskatta det till fullo.

I pausen hade vi sett fram emot räksnittar, som de enligt hemsidan erbjöd. Men se, det gällde inte på helger, då fanns det bara kakor.
 
Den som minns att jag slitit hårt med schlagertexter undrar förstås hur det har gått... den första fick jag respons på snabbt, den som jag berättade om att den blev omgjord så att jag inte alls förstod hur den skulle kunna sjungas till melodin jag fick.
 
Den andra texten har jag inte hört något om, men när jag påtalade att jag inte förstod mig på den första omändrade, bad kompositören mig att skriva ut originaltiteln på mina nya texter, han har många hundra låtar på gång samtidigt och det kan bli ihopblandat. Alltså gissar jag att det var det som skedde. Ska bli spännande att få veta. Jag lovar att berätta - men känner att en schlagerkarriär nog inte är nåt för mig ändå. 

fredag, mars 13, 2015

Kallt men ljust

Mina trogna läsare börjar väl känna igen sig på mitt gamla järnvägsspår, gissar jag. Ljust och soligt idag, men inte var det varmt i blåsten! Tur att jag såg att det bara var +2 och inte lät mig luras till tunnare kläder.

Ibland, när jag tar i lite extra, är det kul att kolla på Runkeeper hur det ser ut. Men - hastigheten är missvisande på appen, för jag gick i ett rasande tempo (för min ålder ;) ) men blev stoppad av dels en bekant som alltid är pratsugen och dels en obekant som hade gått vilse och ville veta lite om promenadmöjligheterna i trakten, nyinflyttad och tydligen väldigt ensam. Hon hade gått in i skogen (nere till vänster i bild) och hade drivit iväg och fel håll och till slut kommit ut på E22 och sen hittat gamla järnvägsspåret. Hon såg rätt slut ut efter två timmars traskande. Det är E22 som går som en ljusblå orm snett över bilden.
Gåendet tog nästan 1½ timme, alltså kan jag räkna ut att det blev 20 minuters prat sammanlagt. Nästan 8 km kan nog också stämma, även om det känns längre i musklerna just nu.
Nu undrar förstås de trogna hur det gick med schlagern i mitt förra inlägg. Både bra och dåligt, kan jag meddela. Musikern gillade idén, så det är rätt mycket kvar av texten, men en hel del blev utbytt mot lite mer banala fraser, anledningen påstods vara att det inte stämde rytmiskt. Jag kunde inte alls få ihop det nya med den melodin... Jag satt en lång stund och funderade på hur jag skulle ställa mig till min i det närmaste slaktade text, men - STIM-pengar är också pengar som går att handla med, och texten är ändå inte skriven med mitt hjärteblod, så jag bestämde mig för att låta det passera. Jag står ändå med på raden med upphovsmän även om det är i sällskap med fler.

Två timmar efter att han tackat för att jag är så positiv, kom det en ny låt.... vill du skriva text? Klart jag vill... räknar kallt med att den också kommer att slaktas, men .... So what?
Någon tid över för särskilt aktivt bloggande kommer jag alltså inte att ha ett tag framöver. Några vanliga "gig" ligger också på lut så jag får be om överseende - det är inte av ointresse jag hoppar över bloggläsningen.

tisdag, mars 10, 2015

Mars...

Jag måste väl också dra till med ett vårtecken från min trädgård. Det kryllar av dem i bloggar och på facebook - varför kryllar det inte av hösttecken? Redan häromdagen såg jag vintergäcken, men då sken inte solen så då knep de ihop.
Det blev en ovanligt lång promenad idag - jag har tänkt chocka kroppen med lite längre och snabbare turer ibland. Det gick så lätt och jag drog iväg långt långt på gamla järnvägsspåret. Inte kunde jag räkna ut att det gick så lätt för att det var medvind... ganska kämpigt blev det på hemvägen. Men stegräknaren hamnade på härliga 10 000 steg och nu är inte musklerna så kaxiga längre. 90 minuter mot de vanliga 70.

Nu till något annat:

Sedan mitt namn började synas i musikkretsar får jag ofta förfrågningar från olika musiker om jag vill skriva text. Det är ju roligt, men när jag förstår att de tror att jag har direktlinje till förlag och vill åka snålskjuts, då tackar jag nej. Det har jag inte, det är bara en av mina tonsättare som har - och till honom tackar jag förstås alltid ja. Mina andra låtar prövas av förlaget varje gång.

I veckan som gick fick jag för andra gången förfrågan från en låtmakare i en genre som jag inte är så mycket för. Första gången tackade jag nej eftersom jag hade mycket på gång. Visste ju inte riktigt vem det var heller... Strax efteråt läste jag en stor artikel om låtmakaren och insåg att det är en mycket seriös och insatt musiker. Klart att jag tackade ja den här gången, när jag just avslutat ett par andra projekt.

Men vojne vojne vad jag har våndats! Jag är ju van vid att mina texter ska ha lite substans och tåla att dissekeras och inte bara skvalpa på ytan. Vilket inte är någon fördel i det här fallet... mer säger jag inte, men det är nog inte svårt att gissa. Jag skrålar och provsjunger nu till det inspelade arbetsmaterialet med engelsk text som jag har fått... räknar stavelser, ändrar, byter ord, tänker om... funderar över om det är tant-ord... Men nu är det nästan klart. Om det får godkänt har jag inte en susning om. Det är ändå spännande att pröva, och jag kan alltid återanvända texten till nåt annat om den inte duger.

tisdag, mars 03, 2015

Fastetid

Ja alltså, nu menar jag inte min vanliga 5:2-fasta som jag firar 1½-årsjubileum med den här veckan. Resultatet? (Jag hör nog att mina kära läsare undrar!) Fjorton kilo är resultatet på vågen. Men! Hör och häpna, även om det är en rolig biverkan, så är det främst av hälsoskäl jag har gjort det. Ökade blodfetter... och sånt läskigt som börjat höra av sig. Redan efter fyra 5:2-månader lät jag testa mig och värdena låg redan då bra. Den som nu tänker "åh, vad duktig hon är" kan genast sluta att tänka så. Det var bara de första 3-4 halvfastedagarna som var jobbiga, nu tänker jag inte på det, tvärtom är det jätteskönt att strunta i matlagningen två dagar i veckan. Det finns alltid några rester till maken som han värmer själv.

Nu som först läser jag Mosleys bok i ämnet och inser att jag måste växa 13 cm på längden för att ligga rätt till med midjemåttet enligt vad som är bra för kvinnor. Så jag har inte blivit så värst skrämmande smal, men gått ner två storlekar i kläder och behöver inte köpa tältklänningar längre.

Den där viktbiverkan gjort att jag har behövt köpa en massa nya kläder. Vojne, vojne, säger min man ekonomen. Yipppeeee säger jag! (När jag har vuxit till 1.80 får jag väl köpa lite längre brallor.)

Kanske finns det någon enda som minns att jag för snart tre år sen berättade att jag på hotellet på Mallorca blev kallad Lady Marian, förmodligen för att portiern inte kunde säga Bokblad, vare sig på spanska eller engelska. Det kändes inte alls fel, så Mallorcavännen Kulsprutan brukar tilltala mig med Lady M och jag undertecknar mailen så.

När jag var i Nässjö för en vecka sen, fick jag se en affär som helt klart vände sig direkt till mig. Och visst klev jag direkt in! En knallcerise jumper till halva reapriset och en svart jacka som var så speciell och dyr att jag inte hade haft råd att prova den ens. OM det inte varit rea. 70% bort från priset - och vips! Så hade jag råd att köpa den.

Det är så pass låg aktivitet bland de flesta av mina bloggvänner nu, så ingen har nog ens märkt att jag tagit mig en liten blogg- och facebookfasta. Mest för att jag har haft så mycket annat att göra. När någon duktig tonsättare skickar noter eller utmanar mig "hinner du skriva en ny text till påsk"? Då går jag ju igång...

fredag, februari 20, 2015

Sportlov

I måndags gick jag tvärs över fältet på skaren... i dag fanns inte mycket snö kvar. Men kylan är kvar... isvindarna var inte sköna trots att det var 5+.
 
Jag skojade i början av veckan på facebook om att det känns tomt att inte ha sportlov. Alltså, ett litet uns av sanning finns det, för något ljuvligare än sportlovskänslan efter tunga och mörka oxveckor fanns knappt då när jag jobbade. (Minns Pippi L som ville gå i skolan för att få lov!) Mycket intressant var det att läsa reaktionerna! Somliga påpekade att jag har ledigt jämt (som om jag inte visste det), några trodde att jag saknar skolan och har svårt att få dagarna att gå och föreslog sysselsättningar för mig. Några andra hakade på och tyckte att vi pensionerade lärare borde få någon form av ersättning för uteblivna lov...
 
Jag har märkt flera gånger att en tråd kan svänga och bli något annat när någon tolkar en kommentar fel, en tredje hakar på och plötsligt handlar det inte alls om det som skrevs från början. Det gäller att vara tydlig.
I dag kunde jag i alla fall gå hela min långa runda som tar 70 minuter - lite snabbare sommartid när det inte finns risk att halka i leran och när kläder och skor inte väger så mycket.
 
Det bästa i veckan var i alla fall onsdagen när det sportlovslediga barnbarnet åkte tåg med sin  mamma till Norrköping där jag och sonen/brodern/morbrodern (han som inte vill vara med på bild) mötte upp. Den senare var bara med och åt, shoppingrace är inget som lockar... bara mat.  
 Det blev en härlig eftermiddag med många reor och mycket tittande, lite fyndande och så fika på Lindahls innan tåget skulle gå hemåt.
Jag gav barnbarnet en handfull femmor som hon skulle ge till tiggarna - inte så mycket till var och en, men de räckte till alla vi såg. En av kvinnorna sjöng.... bara satt rakt upp och ner mot en husvägg och sjöng något så gudomligt fint. Mörk, fyllig och klockren altröst... det lät som folkvisor från hennes hemtrakter och var det vackraste jag har hört på länge. Jag gick förbi en gång till bara för att lyssna och tacka för sången - men när hon fick en slant till tystnade hon och bara tackade och tackade... så jag fick smyga iväg några steg för att höra mer.

tisdag, februari 10, 2015

Lördagskalas

Egentligen var det i söndags som det hade gått 40 år sedan vi var så här unga och vackra - och förväntansfulla. Lyckliga också, tror jag mig minnas... fast mest nervösa. Men vi firade i lördags. Körsång styrs ju inte av sånt här...  
Alltså, dags att kalla samman familjen. Det har hänt en del under åren... Vår första lägenhet var en etta med lånade möbler... Vi köpte en fåtölj själva, det var allt. I lördags frågade barnen om vi hade kunnat ana något av vad som skulle hända framöver, men - så långt som 40 år framåt tänkte vi inte överhuvudtaget. Möjligen ett halvår framåt... då skulle vi nämligen flytta tillbaka till Örebro i gemensam lägenhet. När vi gifte oss gjorde maken praktik i Åtvidaberg ett halvår, och jag hade just gått ut lärarhögskolan och lämnat mitt studentrum. Så jag såg nog mest fram emot att få jobb och få råd att köpa lite fler möbler.
Jag fick både blommor, presenter (Vilket jag inte alls hade väntat mig) och en puss för väl förrättat värv under 40 år. Fast i talet konstaterade maken att han ännu inte lärt mig att köra upp på grusuppfarten tillräckligt långsamt... så han har lite kvar i sin uppfostran. (Men han fick igen med det som jag inte har lyckats lära honom!)  

 Så skålade vi i jordgubbsbubbel - för nya tag...

Februari

Nu har äntligen min sega förkylning gett med sig och då hampade det sig att de tunga molnen gav sig av samtidigt. Härligt! Tänk att få ta på solglasögonen igen...
Min bästa utsikt, jag har tagit mängder av bilder just där, men nu har någon sågat ner de fina björkarna som hade ett härligt häng som jag kunde få som förgrund. Nere i dalen, där det växer buskar, gick den gamla gurklisten ner mot Valdemarsvik - där är fin promenadväg numera.
Det har varit fullt upp hela helgen, så jag har inte haft tid att blogga. 40-årig bröllopsdag med kalas för familjen kräver sina timmar att förbereda - och två sjungningar på söndagen tog också sin tid med genrep och resor.

Däremot känns det inte riktigt som att jag jobbat igår och idag - fast det har jag... Det är produktion på gång, filer med texter och noter går fram och tillbaka och filas (!) på. Jätteroligt! Faktiskt lika roligt mitt i processen som det är när det börjar kännas klart. Efteråt är det inte så kul, för då vidtar oftast VÄNTAN.... Men det som är på gång nu, kommer att användas under våren.