onsdag, oktober 29, 2014

Olika mässor...

För ett par månader sedan skrev jag om Lindas och min mässa i kyrkan. Nu har jag varit på en helt annan mässa: Skolforum. Översta bilden är från första dagen innan anstormningen kom, sen var det fullt ös - till höger om mig står Eva Larsson som har skrivit två böcker om ledning i skolan. Jag pratade mig varm främst om den som heter "Ordning i klassen". Den är fylld av fallbeskrivningar från Evas observationer när hon handleder lärare och visar på hur de ska lyckas med att skapa arbetsro där det varit kaosartat när eleverna tagit över ledarskapet. Så många enkla och praktiska tips som vi gamla vana lärare har lärt oss genom erfarenhet, men som inte lärs ut på lärarutbildningar.
 
Dag två var det ännu roligare, då kom en busslast med kollegor från Söderköping och jag träffade en blogg- och facebookvän IRL för första gången. Så roligt! Tänk att jag som har så svårt att sälja saker, vågade gå på folk som strosade förbi med armarna nedhängda av tunga kassar med kataloger. Jag lärde mig ganska snart att se vilka det var idé att prata med och vilka som skulle svara "Jag har redan ordning i klassen!" De intresserades antal övervägde, helt klart. På bilden nedan syns Bodil och Eva hemifrån.
Ni som oroade er för min eventuellt blåfärgade skalle kan andas ut. Som synes blev jag Hollywoodblond som vanligt.

I dag är det vilodag - tänker inte göra något alls, men tackade ja direkt till ett härligt erbjudande från en av mina tonsättare som har "en massa" melodier som behöver text. Så himla kul att få lite nytt att sätta tänderna i - eller, jag skriver ju inte med tänderna, så det är väl pennan jag vässar.

lördag, oktober 25, 2014

Det såg oroväckande blått ut...




tisdag, oktober 21, 2014

Vardagsrealism

I tidningen M-magasin finns en stor artikel om "facebookbluffen" och om hur vi förskönar våra liv och hur andra (och även vi själva) går på den fantastiskt lyckliga sida vi visar upp. Visst ligger det mycket i det! De vanliga uppdateringarna visas i ett collage: en flygplansvinge, nymålade tånaglar (med vidhängande fötter) på stranden... vänner på restaurangen... en selfie i dagens outfit och ett vackert dukat bord. Allt sånt som de flesta av oss lägger upp någon gång. Jag med.
 
Men - jag har någon gång skrivit att jag har haft huvudvärk, då får jag en massa kletiga hjärtan och kramizar, jag står bara inte ut med såna tycka-synd-om-kommentarer. Om jag skrivit att jag varit extremt trött, då får jag käcka råd om vad jag ska äta/dricka/göra/tänka... och allt det där vet jag ju redan. Att skriva om sånt som verkligen bekymrar mig skulle jag inte drömma om att göra, det är på tok för privat, och det är inget som hjärtan eller kramizar rår på.

En gång skojade jag om ett misslyckat projekt - tänkte att jag kan bjussa på nåt som går åt skogen och inte verka så lyckad jämt... men, då fick jag en tillrättavisning, jag ska inte se på det som ett misslyckande, jag ska se det som en erfarenhet... "Vet du inte det?"
 
Här kommer i alla fall en ytterst vanlig och inte särskilt rolig bild från en mulen och duggig promenad idag. Det blev bara korta rundan genom prästgårdsparken, orkade inte längre, hungrig och trött...

Men nu, när jag sovit en stund på soffan med skön musik i öronen, är jag pigg som en ärta igen och ska åka och sjunga om en dryg timme. Ska äta några fröknäcke först - nu har jag fått in den rätta knycken, så nu behöver jag inte lägga resterna i müslin. Jägarns vad lyckad jag känner mig!

lördag, oktober 18, 2014

Gomorron

Vår lokaltidning har bett att få in Go'morrontexter från sina läsare, och jag hakade förstås på... Inget honorar, men för mig som lider av skrivklåda är det roligt ändå, känns som en klapp på axeln. Det svåraste var att få det till de ganska exakt 1000 tecken som det fick vara. Så för er som inte läser vårt lokalblad, här är det: Bilden går att klicka upp till läsbart format. 
 

tisdag, oktober 14, 2014

Ett foto i timmen

Jag brukar inte hänga på EFIT, men idag fick jag ett ryck.
Att figurera i pressen låter oftast negativt, men såna här gånger gör jag det gärna!
 Tidningen är läst - solen skiner... utsikten från soffan lockar. Omblommande orkidé gläder mig.
 Äntligen är diskmaskinen klar! Den törs jag inte gå ifrån medan den är igång.
 (Det tog inte en timme att komma utanför dörren, men jag fotade det här trädet dels om "nyrakat", dels som lite lätt utvuxet, och nu är jag glad för att vi inte tog bort det när det såg ut som tre pinnar. Det var någon av läsarna för länge sen som var nyfiken på hur det skulle bli.)
 Alldeles enormt underbart på dagens promenad på det gamla järnvägsspåret som är nästan igenvuxet på vissa ställen.
Min runda tar en dryg timme, så det blir en självis mot slutet av promenaden. Ingen risk att jag blir förväxlad med vare sig rådjur eller vildsvin, va?
 Det här är nog hösten sista ljuslykta med frusna sommarblommor i. Ja, den sista på länge, för nu är frysen full.
Har fixat in ett foto på mig som medarbetare i Lecturas monter på Skolforum. Ska bli jätteroligt att hjälpa Eva att sprida hennes böcker och kunskaper!
Blev visst fast en lång stund vid datorn - har mailat ut texter till barnkören, vi ska sjunga på söndag och jag kom på ytterligare en vers till en kort sång när jag var ute och gick.... Och så kollade jag förstås Facebook och fick se att förlaget just idag trycker den här sången. Vad den handlar om säger jag inte...
Dags för mat - så återkommer jag sen.

En dryg timme senare: Mer rafflande texter har jag läst, men jag måste ju vara förberedd inför Stiftsfullmäktige på fredag. Ändå skönt i soffan på värmefilten med min herrängel som svävar där ovanför. Det är alltså inte någon spyflyga, utan en herrängel.
 
Aj då, jag glömde ta fram kameran... men gott var det. Svampfyllda gratinerade pannkakor. Med trattkantarellerna från förrförra onsdagen. Nu orkar jag sjunga hela kvällen, men först ska jag se vad som sig i riket tilldragit haver.
 
 
Vår lilla vokalensemble, som jag la in en bild på häromdagen, är inte stor. Minsta frånvaro märks. I kväll var vi bara sex stycken, men bra gick det ändå. Så ljuvliga sånger - och inte bara för att en av dem har text av mig. Locus iste är bland det vackraste jag vet. Den andra, egna, har jag bara hört som solosång förut.
Nu ska jag titta ifatt på teve - Under the Gunn börjar jag med, sen är det ett svenskt sy-kläder-program som börjar, det måste jag också se. Nåt foto från sängen blir det inte - så jag avslutar den här EFIT-dagen nu.

onsdag, oktober 08, 2014

Uppdaterad solskensdag

Åh, vad härligt! Solen skiner igen. Kanske lite brittsommar? Nu som först är det dags för den. Igår frös jag när jag gick min promenad, men idag verkar det vara varmare.

Det blir ingen långpromenad idag. Jag sitter här duschad och klar, har packat korgen för att ge mig iväg ut till Östra Husby på Vikbolandet. Om två timmar ska jag iklä mig rollen som min mormors mormor igen. Jag har tappat räkningen, men det närmar sig nog 25 gånger. Och tänk! Jag är pirrig inför varje föreställning. Det behöver jag egentligen inte, för jag kan min monolog och jag har små fusklappar i bibeln som jag håller i och citerar något lämpligt ur den om jag behöver kika. ("Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse"... det blir nästan lite bisarr humor över det när alla omkring henne dog och det ena värre än det andra drabbade henne... )

Men - det är så mycket annat som kan hända, som kan få mig att tappa koncentrationen. Det går åt mängder med energi att gå in i en roll (jag är ju amatör!) och  berätta trovärdigt om mitt liv på 1800-talet.

En gång, ute på landet, kom några ungar och kikade in genom fönstren längst bak i salen, de gjorde miner och flamsade - det var bara jag som såg dem, publiken tittade ju på mig, men det räckte för att jag skulle komma ur den rätta känslan för en liten stund. I måndags, när jag framförde monologen senast, märkte jag att alla plötsligt tittade mot dörren vid sidan om... en tant med rullator behövde hjälp för att komma in, hon var lite försenad, och det är klart att allas ögon drogs dit medan jag pratade. Bara för en halv minut, men... det är en störning som jag märker. Förra året var det en mikrofon som låg på i närheten och när jag kom för nära med min "mygga" så tjöt det i högtalarna... Proffs kan säkert förbise såna störningar, och jag tror inte egentligen att någon märker att jag blir störd, men JAG märker det!

Fast oftast brukar allt sånt fungera, som väl är. Idag känner jag nog ingen i publiken. De gånger jag gör monologen och vet att det sitter en mängd bekanta i publiken, då är det pirrigt på ett annat sätt... om de inte har sett när jag åbäkar mig och brer på med den värsta "öschöttska" jag kan och uttryck som jag hörde mormor (f- 1882) säga. Någon gång har det kommit fram personer efteråt som varit släkt med någon av dem jag berättar om, eller bott på samma gård,  och en gång kom min sysslings man fram, den sysslingen vars far forskat fram alla fakta om Britta-Cajsa Andersdotter. Han kände igen historien!

Jag vet att jag har visat den här bilden förut, men jag räknar inte med att mina kära läsare memorerar allt jag visar, och några nytillkomna finns det ju också.

För 38 år sen hade jag en annan väska packad och klar... men då var det BB jag skulle till...

Uppdatering med rapportering:

Nu är jag hemma igen, några timmar senare. Solen lyser fortfarande. Så fina blommor som jag fick, måste jag nog städa lite, så att de kommer till sin rätt.

Jag kan meddela att det gick alldeles förträffligt bra med monologen idag. MEN - det hände något som aldrig hänt förut: När vaktmästaren fixade med ljudet från min mikrofon, så gick radion igång, klassisk musik ... mycket svagt, men ändå. Prästen (programansvarig) och publiken trodde att det hörde till, för det började just när jag började prata. Jag blev lite ställd - trodde att någon i ett angränsande rum dragit på musik... mycket störande för koncentrationen, men ingen mer än jag verkade märka den, så jag fick säga till att jag hörde musik och frågade om någon radio stod på. Då sprang någon fram och stängde av - hörselslingan var felkopplad av misstag... men som sagt - de trodde att det var bakgrundsmusik som jag hade styrt med. Alltid händer det nåt... men det kändes riktigt bra trots det. Toppenfin lokal och mycket folk, bortåt 60 personer. Så pass långt ute på landsbygden brukar det inte komma så många.
Eftersom jag så nyligen kört monologen, kom jag ihåg allt utan att titta i bibeln/fuskmanus. På hemvägen kände jag att jag hade tappat en händelse, men den var inte så viktig för sammanhanget, och ingen saknade den förstås eftersom ingen hört det förut.
 
Jag blir lite hög av så mycket lovord och beröm, bäst att jag tar mig an vardagssysslor nu och kommer ner på jorden (den som är indragen på golvet... ) Faktiskt tyckte jag att den här repliken efteråt var enormt rolig att få: "Hur kan du förställa rösten så?" För jag GÖR inte det. Det är helt min egen röst fast den blir annorlunda så fort jag får på mig sjalett och förkläde och tänker på min mormor Hilda och hur hon prate' o sto' i.

måndag, oktober 06, 2014

Måndag

I dag är det grått ute och mörkt inne - så jag tittar lite extra på bilderna från igår kväll. Efter att ha sjungit med ena kören på förmiddagen, ätit lite rester och slumrat en stund på dem - ja, "på" = "efter" förstås, blev jag upphämtad i en liten tuff BMW för färd mot nästa sjungning, med den andra kören.
 
 Solen höll just på att gå ner bakom Skällviks kyrka. Så vackert att det gjorde ont...
Och nej, kyrkan lutar inte. Det var bara min mobil som gjorde det - och jag är för lat för att försöka åtgärda det. Kyrkan ligger nära Stegeborgs slottsruin, vid infarten till Slätbaken. När den byggdes gick vattnet nästan ända upp till kyrkan. Nu är det några hundra meter till vattnet.
Här är S:t Anna vocalensemble igång med en Mendelssohnlåt som heter Doxologi. Lite märklig titel på en vacker liten sång. Bilderna tog utan blixt, men de får duga.

Vi står lite olika och blandar oss huller om buller. Det är bra träning att höra andra stämmor runt omkring och behöva hålla sin stämma utan direkt stöd av andra. På nedre bilden syns vi alla nio. Det lär vara så att akustiken i kyrkan blir bäst om man står längst bak i just den här kyrkan.

Nu ska jag ta tag i den här dagen. Plocka fram sånger till barnkören i eftermiddag och damma av Britta-Cajsas utstyrsel - i kväll ikläder jag mig rollen som min mormors mormor igen. Ett halvår sen sist, så jag har fått läsa på lite. Men det mesta satt. Det är säkert 20:e gången jag framför den monologen.