Gott nytt kyrkoår!

Jag tillhör som bekant de där som firar advent som en kristen högtid och har sjungit både Hosianna och Dotter Sion i kyrkan idag. Jag vet inte om julgardiner hör till själva advent, tror knappt det, men på plats är de. Ovanligt tidigt, men så är de lättuppsatta också...

Några tomtar kommer inte in i huset förrän dagen före julafton, men mina vårgardiner med gula tulpaner gör sig inte med ljusstaken, amaryllisen passar bättre. När jag kommer mig för ska det införskaffas en blomma till den röda krukan också.

Lite otrogen är jag väl, för jag har inte letat rätt på självaste adventsljusstaken med fyra ljus - gömmer den lika noga varje januari - men inte alltid på samma ställe.

Så bytte jag bort de färgglada sidenkuddarna... Blev visst rätt mycket rött... Ängeln som hängt sig i lampan, tillhör inventarierna och är skyddsängel året runt. Men som sagt: inga tomtar synes än!

Mina tv-favoriter Simon och Thomas säger att man inte får ha otända vekar på obrända ljus, men det struntar jag i. Guldljuset till vänster ska inte tändas förrän nästa gång nåt ska firas, och jag tycker det är urfult med svarta vekar.

Det blir säkert glest med bloggandet framöver, men det beror inte på att jag sitter och julpysslar... jag lovar: inte ett enda inlägg till om julförberedelser härifrån!

Kanske inkommer jag med några jubeltjut över att jag slipper köra luciatåg i år (vilket jag gjort så det räcker genom åren) och inte heller behöver jag spela på julavslutningen som jag hade lovat när det inte fanns nån annan. Nu finns det! YES! Nej - nu har jag jublat färdigt om det också....

Fast jag ska inte bara ligga på soffan och titta på regnmolnen och begrunda mina hyss, lite annat ska jag hinna också... Vi hörs!

Ur led är tiden...

Redan för 400 år sedan tyckte Hamlet att tiden var ur led... men hur ur led den skulle komma att bli, det visste han inte. När vi flyttade till den här stan, just den här helgen för 28 år sen, var det rejält med snö - som låg kvar hela vintern - och jag åkta skidor varje vinter mellan -75 och -85. Då talades det ibland om ny istid... kunde vara -30 i ett par veckor...

Oj, nu låter jag som om de kära läsarna inte ens var födda på den tiden... men min granne meteorologen har lärt mig att mannaminnet endast är 1½ år när det är som längst...

I dag, äntligen, kom jag mig för att ta bort sommarblommorna från yttertrappen - men se vad som dolde sig i den ganska risiga grönskan: Nästan synd att kasta dem på komposten... men det ÄR ju faktiskt första advent i morgon och sommarblommor ska inte blomma ute den 28 november. Inte ens vid kusten i zon 2 (som jag vill minnas att det är här. Eller var det 1? Nej, 2. Googlade... )

Mer funderingar...

Jag återknyter till det förrförra inlägget. Det var många som kommenterade att samtal med okända på t.ex. tåg kan vara mer öppna än med folk man känner. Visst håller jag med - men det var inte det jag var ute efter, utan varför kändisar kan vara så otroligt öppna i tv eller radio fast de nog inte skulle prata med oss lyssnare om de satt bredvid oss av en slump.

För ett par år sen var jag med om ett sällsamt tågsamtal. Jag ville inte blogga om det då eftersom det kändes så otroligt privat och nära, men tiden ger avstånd på mer än ett sätt. Då och då tänker jag på det samtalet med ett leende. Jag var på väg hem från Stockholm, hade ingen platsbiljett och kupén fylldes snabbt så jag dök ner på den första lediga platsen. Det satt en man i min ålder bredvid, vilket jag knappt noterade. Jag brukar aldrig inleda samtal på tåg, jag tycker om att sitta tyst och tänka, men det blev trassel med dörrarna och vi kom inte iväg, vilket gjorde att vi började prata och sen vet jag inte hur - men strax innan han gick av, sa han att han hade berättat saker för mig som han inte sagt till någon annan om tankarna kring hustruns död och sorgen över det... Vi pratade om liv och död som om vi hade känt varandra hela livet - och allt detta på knappt en timme. Ingen sa sitt namn eller var vi bodde... Hade jag inte sagt att jag var gift, fick jag en stark känsla av att han hade suttit kvar...

För många år sen läste jag en tunn bok, kanske var det en novell, som handlade just om två som möttes mellan två tåg i en timme, och jag trodde aldrig riktigt på det där... nu gör jag det.

Men - tillbaka till det där med att öppna sig för tusentals okända i radio och tv. Sommarpratare t.ex. Det kanske lät som om jag inte gillar fenomenet... men det gör jag. Jag är både nyfiken på hur andra lever och har det - och intresserad. Och visst är det mer gripande att höra en levande beskrivning av nåt som går under skinnet, än att t.ex. höra prinsessan B som hafsade över: "och så brukade vi göra utflykter.... och så brukade vi rida... och ibland åkte vi dit... och ibland hit...." Jag tittar med förtjusning på "Sommarpratarna" i tv1...

Jag inbillar mig dock inte för en sekund att vi blir nära vänner för att de öppnar sig för mig som tv-tittare/radiolyssnar... men jag kan ändå förstå om en del stalkers upplever det så.

YIPPPEEE

Jag har vunnit! Och en vinst som jag verkligen var sugen på... Nåja, bonusen gick till nån som klarade finliret, men jag är så nöjd så. En liten klick på länken tar dig till en mycket trevlig station.

En fundering...

Tänk tanken att du står och väntar på ett tåg tillsammans med idel okända människor, ni står spridda över ett hela perrongen. Och så kommer en av landets mest kända artister/författare/komiker och börjar prata med dig. Berättar om sitt privatliv... sen går han vidare, pratar med nästa och berättar... och till nästa.

När tåget kommit och alla är på - går vår kändis vidare, slår sig ner här och där och berättar ur sitt rika förråd av kändishistorier, erfarenheter av både privat och yrkesmässig karaktär.

Jag är ganska säker på att vi alla skulle bli ytterst förvånade och undra om inte karln har en skruv lös, är hög av nåt eller drabbats av akut dåligt omdöme.

Varför funderar jag på det här? Jo, i torsdags hade jag radion på och lyssnade till just såna här personligt privata berättelser och dagen efter var samme men med i tv och berättade både om privatlivet och karriären. Samme man som var med på en kulturkryssning där jag var med som åhörare. Under icke-föredragstid svepte mannen förbi oss alla flera gånger - med blicken riktad mot fjärran, alls icke intresserad av att prata med någon.

Men - när vi är radiolyssnare/tv-tittare - då händer det nåt. Då är vi plötsligt intressanta att berätta för... han vet inte vilka vi är, om vi är kreti eller pleti, hög eller låg, han vet inte om vi är 500 eller 50 000... men då får vi ta del av barn som dött, om hans sorg, om funderingar över livet och förväntningar på framtiden.

Det här fenomenet har jag nu funderat över i ett par dar, varför man kan öppna sitt privatliv inför en okänd mängd människor, men inte för någon man träffar och vet att den finns och ser en reaktion? Jag kommer att tänka på den ena efter andra av sommarpratare och kändisar som öppnar sig helt i media... men förstås inte alls skulle börja prata privatliv med mig eller dig om vi hamnade bredvid varandra på tåget eller i kön på Willys.

Är det samma sak som att blogga? Lämna ut sin vardag till vem som helst? Kanske.

Bloggspam

Nu får jag allt lägga in de där förhatliga sjösjuka bokstäverna ett tag - har fått in en himla massa spam. Nån kines verkar ha hittat mig, tyvärr kan jag inte tyda de ganska tjusiga tecknen h*n skrivit med. Det kanske är nåt väldigt trevligt, vad vet jag?

Men jag följde en av länkarna och hittade ett av mina tidigaste inlägg, när jag fortfarande var nyförälskad i bloggandet och strosade runt och läste lite av varje. Det har jag inte tid med numera, utan jag läser bara hos dem som kommenterar, och det är knappt jag hinner med det, en del är väldigt flitiga. Den som har tid kan klicka och läsa om min bloggarglädje medan jag krånglar till det med spamskydd. Förresten är det säkert två år sen jag fick ett spam i bloggen senast.

Det gör lite ont i hjärtat när jag ser den första kommenteren från Mette... som dog i en olycka för snart ett år sen.

Väntan...

Nu gäller det att vänta tålmodigt... Efter psalmtextvinsten fick jag en helt underbar melodi per mail (tack och lov för teknikens under!) med en förfrågan från en för mig helt okänd musiker, om jag kunde tota ihop en text till den. Ja, han använde inte ordet tota...

Melodin har fått stå i kö medan jag jobbat med annat, men nu har jag totat i två dagar... det är som att lösa korsord: jag börjar i ena änden, letar efter ord som stämmer med antal toner, och försöker hålla mig till ord som går att få ihop så att det blir lite substans och mening i texten. Långa vokaler till långa toner... och rätt betoning på stavelserna - och gärna rim, åtminstone vokalrim. Det är jättekul att se vad det blir, jag har haft med mig notpapperen överallt - en rad nu och en rad då i reklampauserna och medan potatisen kokat.

Alldeles nyss gick mitt förslag iväg - och ... lite pirrigt är det. Tänk om det inte alls var så han hade tänkt sig?

Jag lovar att berätta vad jag får för svar!

Uppdatering: Det gick snabbt - jag fick godkänt med råge! Härligt. Då kan jag koppla av.

Promenad

Just det här stället på min promenadväg gillar jag. Jag tycker att det finns så mycket symbolik i det här att vägen delar sig; vilken ska jag välja? Ofta filosoferar jag över livets vägval när jag kommer hit. Men, jag tar alltid den vänstra stigen. Det handlar inte om politik, inte heller om att den ena är smal och den andra bred... Det handlar enbart om att den vänstra ger en något längre väg genom prästgårdsparken som anlades av en trädgårdsintresserad präst för 150 år sen. Under markenligger många människor från hedenhös begravda - ja, jag hade inte sett skillnad på gravhög och jordhög om det inte hade funnits skyltar om det.

Mängder av olika träd planterade prällen, jag kan nog inte namnen på hälften, men jag känner igen hassel och bok... och säkert har många finessiga träd döden dött, det är inte särskilt välskött numera. Den nedersta bilden tog jag i dag - och det var mer grått än det ser ut.

I dag gick det snabbt att få in bilder, så det blir ett par till från telefonen... nya jackan som ska få mig att inte tas för ett rådjur... Ni minns väl den skjutglade gubben jag berättat om, han bor där i skogen längst bort till vänster i bild...

Jag bara älskar sånt här väder... tyst och kravlöst. Men å andra sidan.... jag gillar den här vyn också: Nya jackan stod emot regnet - men inte brallorna... så det blev inte så långt som vanligt. Törs ju inte gå med kallvåta knän...