onsdag, januari 28, 2015

Mitt i veckan...

De här rosorna köpte jag för en dryg vecka sedan när maken fyllde år. Hade det inte varit Fairtrade-märke på dem, så hade jag gissat på genmanipulering av något slag. De har inte åldrats öht, bara slagit ut lite och blivit ännu vackrare. De får sova svalt om natten, det är det enda jag har bidragit med. 
Så skönt att ha något vackert att titta på nu när hostan också blommar... Det blir mycket sittande/liggande i soffan och många koppar med häxbrygd av olika slag. Har en del torkade örter kvar i skåpen sedan i våras. Jag har inte börjat gnälla. Än. För jag har inte varit förkyld det minsta på över ett år, och någon gång är det väl bra att träna upp immunförsvaret? Bortsett från den svidande hostan känner jag mig inte särskilt sjuk. Bara så pass att jag slipper vara duktig...
Efter en halv dags hackhosta igår, var jag glad att rösten höll när vår lilla vokalensemble sjöng på Förintelsens minnesstund. Det är kännbart när vi är så få, om någon får ett hostanfall eller att rösten bryts. Det lär ha låtit riktigt bra enligt vad några lyssnare sa.

Jag störde mig oerhört på att den som skulle avsluta med ett solo plötsligt, innan allt började, hade ställt fram ett notställ i mitten och ett mickstativ bredvid - mitt ibland alla vackra ljus som fanns ända fram till altaret... Så lättflyttat som det är, kan man ta fram det när det blir dags. Men jag vågade faktiskt inte gå fram och ställa undan det. (Fegis.) De tomma stolarna i bakgrunden är inte heller vackra, men de syns inte rakt framifrån. En fin stund blev det i alla fall - och inte heller nutidens människoslakt glömdes bort.

Ett tillägg om vad som fick mig att vakna till rejält i går morse. Jag brukar vakna till lokalradion för att få en anledning att gå upp och stänga av... och därmed vakna till. Det är så dåligt att jag får fnatt. P1 och P2 sover jag bara vidare av.

I alla fall. Efter att någon hade pratat om Hitlers lägerverksamhet, började programledaren flumma om när vi svenskar flydde från svälten i Sverige, till USA: "Och där - i Mellanöstern, fanns gott om bördig jord... så alla ville till Mellanöstern." Först trodde jag att jag hade hört fel halvt i sömnen, att han bara slirade lite på we- och ö-, men nej då! Han sa om det flera gånger innan jag hann stänga av.

Före jul frågade en annan reporter om prinsessan Victoria möjligen var släkt i rakt nedstigande led med Folkungaätten... På fullt allvar! (Men då kunde jag inte hålla käft utan kommenterade att man kanske ska vara påläst när man gör reportage, många andra hade också kommenterat, på deras facebooksida och vi fick svaret att vi hade fattat fel. Senare på dagen kom en ursäkt... "inte så lätt att hålla reda på alla kungar och årtal...." Men, det tycks vara ganska lätt att få jobb som radiopratare...

söndag, januari 25, 2015

Nästan som på riktigt

Jag har hört talas flera gånger om hur fantastiskt det är att kunna gå på både opera och balett för en ganska rimlig kostnad och komma ut i stora världen, fast det är hemmavid. Svansjön sändes idag direkt till 50 länder...
 
I dag blev det äntligen av. Jag och kulturkompisen åkte in till Norrköping och gick på Cnema/Bolsjojteatern... Det var en häftig känsla att sitta där och mingla med Moskvas kulturelit.
De som satt på parketten kom ganska så sent... här är det 5 minuter kvar. På en annan vy över salongen är det smockfullt på parketten. Uppe på balkongerna var det fullt tidigt. Fint folk lär visst komma sent...

 Det här är från trailern... jag fotade förstås inte mitt under dansen. Inte blev det särskilt bra bilder, men på bioduken var det fint...
 Vi fick titta bakom ridån hur de värmde upp...
 
 I pausen var det intervjuer med några av dansarna.
 Det här är taget när huvudpersonerna tar emot folkets jubel efteråt.
 
Helt underbart att äntligen få ta del av Svansjön. Vi såg den både på håll och i riktigt nära närbilder. Nästa gång blir det opera... ska kolla upp när och vilken. Fick verkligen mersmak! 

torsdag, januari 22, 2015

Kontrasternas dag

Uppe redan kl 06... (Sällsynt!)  Färd med bil och make till Norrköping kl 07 (bilen skulle på service) vidare med tåg mot Linköping kl 08 och på plats klockan 09 bland  22 f.d. biskopar som tittade ganska så barskt på mig. Jag är alltså med i en nämnd inom stiftet. Faktiskt är det mycket roligare än det låter att handha egendomar... Kyrkan äger och arrenderar ut en del gårdar och skogar - och det är en del pyssel med det. Jätteintressant, tycker jag, och är glad för att jag bara är ersättare och har tid att lära mig.
Det finns många kunniga som sköter det hela, jag lyssnar och lär.

I dag hade jag inte bråttom hem eftersom den servade bilen skulle hämtas av maken kl 16, och om jag kom med tåget då skulle jag slippa åka buss hem. Alltså tog dottern och jag en eftermiddag tillsammans och inventerade affärerna i min gamla stad. Det fanns inte någon enda av mina favoriter kvar.
Men - det gamla populära fiket fanns kvar. Och var moderniserat med ett hopkok av gamla auktionskammarmöbler och studentikosa tapeter och grovt tillyxade furubord... (Det var mycket flottare på 60-talet!) I mitt möte ingick god lunch - men, ni skattebetalare kan vara lugna, priset dras från ersättningen för mötet! Dottern fick en sallad och jag en pytteliten espresso.
En riktigt fin dag blev det. Jag fick några flashbacks från tidigt 60-tal när min kompis Gela och jag på diverse lovdagar fick följa med pappa från Motala till Linköping, där han jobbade i centrum.  Och så drog vi runt i storstaden hela dagen på EPA och Tempo, käkade lunch med pappa (och hans plånbok) på Ringbaren och kände oss världsvana.

måndag, januari 19, 2015

Att sälja sig själv...

Nåja, det är väl egentligen inte mig själv, utan min verksamhet som jag säljer. Det är faktiskt lättare att marknadsföra andra än sig själv! Redan innan jag hade firman gjorde min man en hemsida till de körer jag hade då. Sedan blev det en lite bättre hemsida när jag startade Bokblads Text & Ton för 14 år sedan.

Nu när jag jobbar mycket mer med det jag gör, så tyckte maken att det var hög tid att uppdatera. Tur att jag inte behöver betala timpenning för alla de kvällar som han lärt sig ett helt nytt sätt att bygga hemsidor, då hade firman gått i konkurs.

I kväll har vi provkört den såväl på stationär dator som i iPad och mobil, och varje gång hittar vi något litet fel. Bokstäver som kastats om, siffror som hamnat på fel rad... Jag hoppas att ni som tittar på hemsidan www.bokblad.com är snälla och meddelar om det är något som är konstigt eller har blivit fel. Eller - om det är svårt att förstå något. Jag är så insatt i det jag håller på med att jag inte alltid tänker på att utomstående inte är med i svängarna. Jag blir så glad för konstruktiv kritik om hur jag kan förbättra den. Jag kan dock inte erbjuda några % i firman. (Har nyss tittat på Draknästet...)

Om någon bara tycker att det är för mycket Bokblad och skryt... ja, då är det så. Jag måste ju tro på det jag gör - men som jag skrev överst: Det är inte så lätt, jag får ideligen vifta bort Jante som knackar mig på axeln då och då.

fredag, januari 16, 2015

Jag gav upp - men är inte uppgiven.

I går fick jag tag i det sista paret med icebugs (kängor med in- och utfällbara dubbar, för er som bor på varmare breddgrader). Jättesköna, för halva (det annars dyra) priset. Men inte gick det att gå på blank is där det rann vatten... Det syns inte på stillbilden ovan, men det strömmar vatten i hjulspåren. I mitten finns en smal sträng med oisat gräs, men att gå som på lina med stavar som inte får fäste... går inte... Jag gick till höger, i leran, men gav upp när kängorna blev så tunga att jag inte kunde lyfta fötterna. Då kanade jag uppför vattnet - det gick skapligt och den mesta geggan tvättades av. Men att kana utför... nej, jag ska inte utmana ödet.

Annars var det skönt, 5+ och sol och enligt tidningen 10 sekundmeter... jag behövde inte jobba för att andas precis.

Nu ska jag göra nåt spännande... jag skickade iväg en text i söndags, hela förra veckan slet jag med att få in rätt ord i de ganska knepiga noterna som jag inte hade ro att ta mig an före jul. Det ska ju inte bara stämma stavelse+ton, utan även ha ett sammanhang i stort. Jättepirrigt att skicka iväg texten - jag är alltid medveten om att andra kanske inte alls gillar det jag skriver. Bara att ha fått förtroendet att göra texten känns ganska tungt. Men, på förmiddagen kom noterna via mail, med texten inskriven... i polyfona sånger får ju stämmorna lite olika text, men det behöver jag inte tänka på. Det gör tonsättaren. Och tydligen fick texten godkänt! Mot pianot! (Jag kan i alla fall spela stämma för stämma även om kompet i övrigt är lite för avancerat.)

torsdag, januari 15, 2015

Det var helt klart bättre förr...

...och då menar jag inte vintern. Jag la dit bilden från förra vintern bara för att den är fin. Det går inte att få så fina bilder just där längre, för någon har sågat ner de fyra björkarna som fanns där och förgyllde mina foton och utsikten. Jag har varenda årstidsversion med lite av den där björken med.

Den björkdetaljen var bättre förr. Men, det jag syftar på i rubriken är den här bloggen. Nu har jag tagit mig samman och sparat ihop mina första år som bloggare, tänkte göra en bok av det. Alltså EN bok. För privat familjebruk. Men... det gick inte. Jag satt och klickade ihop så att det blev hela fyra år, och det går ju lätt att gissa att det inte fick plats i en bok. Det behövdes 5 stycken, men nästan 300 sidor i varje. Till det facila priset av 2500:- Hm... Skulle bli det dyraste bokverket i min ägo.

Jag har inte klickat på "beställ" än. Det går inte att redigera i efterhand, jag klickade på "ett inlägg per sida" vilket betyder att korta inlägg ger en massa onödigt vitt... längre inlägg fortsätter på nästa sida, ibland med bara ett par rader eller en enda bild. Slöseri med plats. Men å andra sidan blir det lättläst för de efterlevande (jag har inte tänkt lämna in än, men ändå) som vill se vad mor/mormor/mormorsmor och hennes närmaste gjorde i början av 2000-talet. Vad hon tänkte/läste/irriterade sig på och gladdes över.

Jag har haft ganska roligt ett par timmar när jag suttit och läst. Fast jag orkade inte läsa allt. Det är totalt 1464 sidor. Jag upptäckte snart att det var roligare att blogga innan någon visste vem jag var och innan bekanta/obekanta i stan hittade hit. Nu har jag inte tillnärmelsevis så många läsare som under de första åren, men jag törs inte heller ta ut svängarna som jag gjorde som anonym.
Nu blir det mest lite trista rapporter, typ dagboksanteckningar... inte osar det längre av ilska som det gjorde ibland i början när jag retade mig på företeelser, och de lätt ekivoka inslagen har försvunnit. Kommentarerna kommer tyvärr inte med, ibland är de det roligaste.

Nu har jag backat och gjort om lite. Det blir löpande inlägg och ett kortare tidsspann. Gillar jag idén så gör jag väl en eller två omgångar till.


lördag, januari 10, 2015

Inte mycket, och nu är det nästan borta.

I dag var planen att åka till IKEA, en utflykt som måste planteras i god tid... chauffören, tillika bankkortsinnehavaren fick själv välja dag. När vi åkte iväg för att först lämna av sonen där han bor i Norrköping, var det bara lite snö i luften, knappt någon på vägen. Men vi hann bara till "stan", sen tjocknade det till snabbt och jag ville inte ge mig ut på E4:an längre. Maken påstår sig lida av IKEA-fobi och blev själaglad när han slapp.

Vi hade två ärenden: att köpa snurrhyllor till de två hörnskåpen i köket och att ekipera maken. Han slapp inte undan det senare, hur onödigt han än tyckte att det var. Det ligger ett stort affärscentrum alldeles i närheten av där sonen bor.
Väldigt tjofsigt på vägen hem med yrande snö från alla håll. Bara en bil i diket, men enligt rapporter hamnade fler där senare. Glashalt under modden, även om det inte kom några stora mängder snö. Ganska vackert när vi kom hem med alla påsar.
Stormen Egon hade inte hunnit hit då. Det har den nu! Det tjuter runt knutarna och känns riktigt läskigt. Skönt att inte behöva vara ute. Inga stora träd har vi som riskerar att falla, tack och lov!

Vi brukar inte bli av med strömmen här inne i stan, hoppas att det klarar sig, och att inga träd faller över dem som är ute och kör. Bäst är nog att hålla sig inne... Snurrhyllorna får jag väl leva utan ett tag till... kanske får jag låna bankkortet om jag åker dit själv så att maken slipper? Han brukar kunna förhandla...