måndag, maj 25, 2015

Ombergs ekopark

Här kommer det utlovade reportaget från Omberg med ekoparken. (Jag förstår ju att mina kära läsare har väntat otåligt.... ;) ) Kameran lurar mig lite ibland, men jag lovar: Vättern lutar inte... Onsdagens fortbildnings- och friskvårdsdag började med fika i Borghamn. Ganska tomt på båtar, men det var inte tyst, det hördes rätt mycket ljud från "stenförädlingen" bredvid.
Vi fick ett himla intressant föredrag också, om gruvdrift i Sverige förr och nu. Inte trodde jag att det kunde vara så väldigt intressant! God lunch fick vi också innan det var dags för utflykt.

Vi började i bokskogen vid sydsluttningen. Av och på bussen många gånger!

 Bokblad i mängd! Och numera vet jag varför de och några till lövträd kallas ädellövträd...
Nästa stopp där vi fick veta en massa om hur man tänkt med skogsplantering - produktionsskog finns fortfarande, men mest är man ute efter att skapa mångfald genom att låta ekar och annan lövskog få plats. Boksly "äter" ekar lärde jag mig... de dör om man inte håller rent runt dem.

Utan den fantastiska guiden hade jag förstås inte sett fiskgjuseboet högt uppe i ett dött träd. Det fanns tre bon nära varandra och vi såg ett par fiskgjusar segla omkring och kolla läget.
En närmare titt går ju lätt utan att klättra upp personligen.
 
 
 
Det fanns fler fåglar... Vår guide hade en väska full med snidade hackspettar och två gröngölingsläktingar. Han berättade om varje sort och fäste upp en i taget. Inte en aning hade jag, om varför vissa är svarta och andra gröna.
Jag har inte sett gulsippor sedan jag var barn, då bodde vi i Motala och mor och far brukade göra utflykter till Omberg. Det fanns några kvar (ja, alltså inte från 60-talet...) även om de sjöng på vårens sista vers.

 Efter en brant och hal promenad - med flera stopp där vi fick veta en massa saker - kom vi ner till "Storpissan". Närmare vågade jag inte gå, så jag såg inte hur vattnet forsade i en stark stråle ner mot Vättern, kanske 10-12 meter rakt ner. Svårt att fånga den forsande bäcken på bild...
Gamla fallna ekar blir mums för en hel mängd insekter. Korna hjälper till att hålla liv i mångfalden på många fler sätt än jag visste om eller hade kunnat gissa . Före vår jordbrukartid sköttes detta av vilda djur.
Stora ängar av hysteriskt blommande ramslök... jag har aldrig sett den växten blomma förr. När jag såg bladen, insåg jag att jag har sett dem förr utan att veta vad det var. Nu vet jag!

 Jag behöver nog inte tala om hur gott det var med fika - som kom med bussen som tagit en rakare väg än vår ganska tuffa stig.
Inget regn fick vi på oss, bara sol. Men när vi satt i bussen hem kom regnet. Det gjorde inget, för jag hade så trevligt ihop med en dam som det visade sig att jag hade gemensamma intressen med. Gemensamma bekanta hade vi också.

Vilken fantastisk dag - men tur att de inte kommer tätt - jag var ganska rejält trött både av tuff promenad och av en mängd fakta som jag insupit. För er som undrar, kan jag berätta att det ordnades av Linköpings stift (biskopen var med + all personal på kansliet + Egendomsnämndens ledamöter och ersättare (jag t.ex.) + domkapitlets ledamöter och några till.

lördag, maj 23, 2015

Fredagsmiss på fredagsträff blev mitt i prick

Omberg får vänta (det har funnits i så många år att det nog ligger kvar). Dagen som gick har ägnats åt trädgårds- och altanskötsel. Oj, vad jag har skurat och putsat och planterat! Bara sådd kvar.

Jag skrev ju om hur jag hade schabblat med programmen till igår. När jag bara hade hittat rätt manus och USB- minne med bilder och laddat laptopen och packat bonnett och tamburin så var det lugnt. Jag hann läsa på och inse att jag kom ihåg allt.

Programmet blir alltid lite olika beroende på det gensvar jag får, det märks direkt hur intresserade åhörarna är. Igår var det pang på från början. Några satt bänkade redan trekvart innan det började. Jag fick redan då veta att flera hade olika anknytningar till Frälsis, och det bådar alltid gott.

Lokalen var lagom stor, ljudet perfekt och när det är runt fyrtio personer hinner jag se alla hela tiden. De sjöng med i alla sångerna och skrattade gott när de skulle. Motsatsen har jag varit med om! Farbrorn som sov, brukade alltid göra det...

När jag berättade den ganska osannolika historien om hur mina föräldrar fick kämpa och vänta på att få gifta sig, känns det ju väldigt länge sen. Drygt sjuttio år... När en dam kom fram efteråt och berättade hur hakan trillat ner när hon fick se min mamma på bild, de var arbetskamrater på veckohemmet Bruksgården (papporna låg " i beredskapen" och mammorna arbetade och lämnade barnen där hela veckorna) blev jag lite rörd. Eftersom bekantskapen med min far var hemlig, visste hon förstås inte hur det gick för min mamma sen. Hon tyckte att sammanträffande var lika märkligt som jag tyckte.

Flera av åhörarna kände mina musikersläktingar i Frälsis, så det är klart att det gav en skjuts när de räckte upp handen och sa det...

En kvinna ur personalen kom fram efteråt och bad att få pröva tamburinen, hon hade  i sin ungdom varit med i Frälsis och spelat tamburin. Hon gav en liten show och banden i tamburinen fladdrade på rätt sätt. Man spelar så att det mer ser ut som en dans. Förr... Nu tror jag inte att det förekommer. Vet inte.

Mina kära läsare fattar nog att jag var ganska tagen efter den responsen. Mängder med följdfrågor fick jag, det är inte heller vanligt, alla brukar vänta på kaffet då.

fredag, maj 22, 2015

Fredag

Det skulle bli lite fina bilder här från onsdagens makalöst härliga utflykt till Omberg - men... jag fick brådis igår. Hade förberett mig och laddat för dagens gig och kände mig lugn och nöjd när jag letade rätt på almanackan där jag skrivit upp dagens adress och tid noga. Vad såg jag? Jo, en liten notering "FA"... Hm... det skulle ju vara "B-C". Snabbt googlade jag fram ett program för det här pensionärsstället, och mycket riktigt: Marianne Bokblad berättar minnen från sin uppväxt i Frälsningsarmén. Hoppla hoppla! Det är drygt ett år sedan jag gjorde det programmet senast.

Men - efter lite letande efter manus, USB-minne med bilder, och koll att gitarren funkar, så kunde jag andas ut igen.

Det har tagit hela tiden sedan frukost idag att läsa på, plocka fram bonnetten och tamburinen med långa sidenband... och sjunga upp den grumliga morgonrösten.

Håll gärna en liten tumme när klockan går mot halv två... Jobbigast är det tekniska, om videokanonen eller mikrofoner trilskas - inte alls ovanligt! Och att hitta P-plats... själva pratandet oroar mig inte.

måndag, maj 18, 2015

Mer jubileum

Ytterligare ett inlägg om gårdagen - fast inte om samma gårdag som jag skrev om i förrgår. Skäggetorps kyrka firade 40-årsjubileum, den fanns alltså inte när jag flyttade till Skäggetorp 1967 med mina föräldrar och bodde kvar i fyra viktiga år, från 16 års ålder till ca 20, jag flyttade till studentlägenhet strax innan mina föräldrar flyttade ut på landet. 
 
Skäggetorp var då alldeles nybyggt, bara några få gårdar. Nu är det ett jättestort bostadsområde som inte många längtar att flytta till... om jag uttrycker det lite lätt omskrivet.

En ung musiker som jag träffade när jag gick psalmskrivarutbildning, fick i vintras i uppgift att skriva en jubileumspsalm till den här dagen. Han bad mig att skriva en text där vissa ledord skulle finnas med, bl.a. "nyfikenhet, tillit, glädje, frihet, öppenhet..." och några till. Jag går ju igång på uppdrag och texten var snart skriven. Max gjorde en fantastiskt fin melodi till, en sån som sätter sig och inte gärna lämnar hjärnan...

I går var det så äntligen dags för uruppförande vid festmässan. Den var välbesökt även om det inte ser så ut, jag är noga med att inte lägga ut folk som inte är tillfrågade. Om de inte är offentliga personer...
Dotterdotter och dotter i väntan...
 Biskopen frågar jag inte... han var stiligt klädd och predikade så bra, som vanligt. Fast här är han på väg ut, kräklan och mitran hade han inte under mässan.

 Maken satt mitt över gången, så här kom vi med alla tre + kompositören med mor och god vän lite längre bort i raden.  
Det känns ganska så högtidligt att höra en kör sjunga något som jag har skrivit.
Jag vänjer mig aldrig - lika härligt varje gång.

Tre trallande jäntor?

Efter mässan och framförandet av vår psalm var vi nöjda, glada och stolta. För att få vara ifred för alla som ev googlar på hans namn, gömmer jag det med *. Max B*org*ström.

fredag, maj 15, 2015

Gårdagen

I förrgår skrev jag om morgondagen... nu blir det om gårdagen. Fast det handlar förstås om samma dag. Liknande bilder som jag lagt på facebook, men flera av min trogna läsare är inte med där.
 Havet ser blått och flott ut i bakgrunden - men skenet bedrar, det var grått och kallt... Inte storm som dagen före, och inget regn, men svinkallt! Jag hade på mig allt jag tagit med, och det var mycket, men hade behövt vantar och mössa och vinterstövlar också. Jag sms:ade till maken, som skulle komma med en senare båt, att ta med vantar, men han hade stängt av ljudet på sin mobil... Observera de vackra kläder som de båda katolska biskoparna har, rött med spetar och gult med spetsar - fast de sistnämnda försvann på bilden ovan. Vår biskops klädsel var väldigt enkel i jämförelse. Det ser inte ut att vara mycket folk, men det var det. Flera hundra som häckade bakom buskar, bakom kapellet och bakom vårt tält. Allt för att få lä... när solen tittade fram var det riktigt skönt där vinden inte nådde fram.
 Snabb utryckning för att rädda dirigentens noter medan han ger ton. De av er som läste mitt inlägg om fula saker som kommer med i bild, ni får gissa vad jag tänkte om tältet och betongklumparna...
 Mot slutet vann kylan över fåfängan och både kappa och yllesjal fick hänga kvar. Titta längst bort till vänster i bild. Där sitter trumslagaren i FA:s blåsorkest på sin rullator med stora bastrumman inom räckhåll. En gullig liten farbror, som jag förstås hälsade på efteråt. Räknade med att han kände hela min frälsissläkt, och det gjorde han. Blåsorkestern spelade så vackert och mjuk. Helt underbart.
 Det var en fantastiskt fin mässa, men allt har ett slut och här tågas det ut. Trots att vi redan var ute.
Vår ledare står längst till höger i bild. Det fattades två körsångare, tyvärr.
Vi ställde upp för fotografering, men som sagt... det där med bakgrunden är inget för min man som alltid tvingas fota fast han avskyr det och redan från början vet att jag gnäller över resultatet... Det var mer än svårsjunget i blåsten, och "min" låt tog fort slut... jag hann inte njuta av den, hade fullt sjå att hålla noterna kvar i pärmen, törs inte lita på att jag kan texten. Till andra låten, den svåraste, hade ljudkillen inte slagit igång högtalarna... så den var det inte många som hörde. Fast den gick ovanligt bra. Ganska skralt av ett proffs att inte "trycka på knappen".  
 
Totalt sett blev det en jättefin dag - men lång - och jag var mer än trött när jag kom hem.

onsdag, maj 13, 2015

Morgondagen

Vädret, det blir ju som det blir, det vet vi... bekymmer för morgondagens väder är helt lönlöst att tynga sig med. Men... det går ju inte att låta bli att undra. I dag blåser det hejdlöst, stora mörka moln seglar in trots att prognosen i tidningen i morse visade sol. Det tjuter runt knutarna och rutorna på altanen skallrar.
 
I morgon fyller det lilla kapellet på bilden (rymmer kanske högst 70 pers) 50 år. Det ska firas med stort pådrag. Det är byggt i ekumeniska anda, så alla olika kyrkor är inbjudna med sina biskopar. Frälsningsarmén kommer med blåsorkester - och vår församling kommer med den vokalensemble som jag sjunger i. Båtar kommer att gå i skytteltrafik från fastlandet både i norr och ... hm... sydväst. Det ligger på en pytteliten ö utanför Slätbaken.

Bilden, som jag har snott från turistföreningen, anger att det inte finns mycket att gömma sig i om vädret blir hårt...
Ovanligt nog känner jag mig lite nervös inför evenemanget. Vi är bara åtta (eller nio) stycken, och är inte vana att sjunga med förstärkning och mickar. En av sångerna är ganska svår, och sjungs förstås a cappella på Capella som ön slarvigt kallas... Den andra (som jag har skrivit texten till) sjungs med komp på elpiano. Den är inte lika svår. Mest rädd är jag att ljudet blåser bort så vi inte hör varandra... eller att det blir störtregn... eller åska... Fast det är klart, är det busväder kanske det inte kommer så många utan att vi får plats inne i kapellet.

Normalt har jag aldrig några problem med vad jag ska ha på mig; jag har väldigt mycket kläder. Men... OM solen gassar och det slutar blåsa, så blir det stekhett (det förekommer!) och om det blir isvindar och regn så ... ja. Hur många lager på lager kan jag röra mig i? Strippa mitt under gudstjänsten? Filtar? Stövlar eller sandaler? Jag kan ju inte ha med mig en hel resväska med ombyten. Vi kommer att vara där flera timmar i förväg för ljudcheck och sånt, så vädret kan hinna ändra sig. Det får nog bli både kappa och filt och rejäla skor. Fåfängan får stryka på foten. Paraply är ingen idé - då blåser jag kanske bort över viken.

Jag lovar att lämna rapport när det hela är överstökat. Vid sidan om nervositeten kämpar det glatt förväntansfulla! Det ska bli enormt rolig och det är en ära att de ansvariga har valt ut vår ensemble av alla körer som finns i trakten.

söndag, maj 10, 2015

Sköna maj...

Varmt och gôtt ute när solen tittar fram, men jag tror att vädret inte har hängt med att vi gått över från april till maj för ett tag sen. Det regnar ideligen mellan solglimtarna. Jag hann gå i en halvtimme innan jag blev blöt och vände hemåt.

I maj har jag en hel del roligt (hoppas jag) på agendan. Det första är avklarat, vårkonserten med Små toner igår blev riktigt lyckad trots att fyra barn av tolv var borta. De som kom skötte sig perfekt, sjöng rent och fint i stämmor och kanon och jag lyckades ha koll på noter... vår organist Charlotte som kompade, gjorde det med den äran fast flera sånger var helt nya för henne. Några hade jag inte ens noter till utan hon fick bara ackord. Jag är så himla stolt över de här duktiga barnen.

Medan vi väntade i några minuter innan det hela började, smög en flicka förskräckt fram till mig och viskade - inte som jag trodde, att hon behövde gå på toa, utan "Vad tyst det är!!! Ska dom sitta så där tysta hela tiden???" Flera av barnen hade inte riktigt koll på att vi skulle sjunga en massa sånger i sträck, vi brukar ju bara sjunga då och då i gudstjänster. Bra erfarenhet!

Här finns en länk till Solrosblues - kameramannen hann inte med riktigt från start, och tyvärr tar kameran mest upp det jag sjöng i mikrofon, men live lät det väldigt mycket om barnen när de "ekade" och sjöng med.

Mellan de spännande grejerna framöver i maj, hoppas jag på riktigt lata dagar... fast... helt lat får jag nog inte vara, då blir det aldrig klart på altanen och i tvättkorgen.