Mitt hem är min borg!

I kväll vid 20-snåret ringde det på dörren... det är väldigt ovanligt, men nån gång per år händer det. (Jehovas kommer aldrig så dags...)

Det stod en ung och fräsch tjej på trappen, lite halvt uniformklädd med ett block i högsta hugg och namnbricka från TELE 2 väl synlig. Så fort hon sagt sitt namn, sa jag vänligt: Nej, tack, jag är inte intresserad. Då hoppade det fram en man bakom henne, i samma halvuniform med TELE 2-bricka på bröstet och undrade i ganska irriterad ton vad jag inte var intresserad av. Jag sa att jag inte var intresserad av något som de hade att sälja eller presentera. Det triggade tydligen försäljaren i honom, så tonen blev ännu mer irriterad. Hur kunde jag veta vad de ville, de hade ju inte sagt nåt än?

- Jag bryr mig inte om vad ni vill, sa jag. Jag bor här och jag vill vara ifred. Sa jag och stängde dörren så att jag slapp höra huruvida jag är en jävla kärring eller knäppgök.

Telefonen är nixad - så jag slipper de flesta försäljare, men de som letar firmor kommer också till mitt hemnummer (går tydligen förbi Nix) och kan vara ganska påstridiga med sina erbjudanden. När maken svarade en gång, frågade försäljaren om han fick ställa några frågor. Nej! sa maken. Varför? frågade försäljaren... Du ställde en fråga, och jag svarade... (Tack-och-adjöet i andra änden blev mer än avmätt!)

Har jag rätt till min egen tid? Att tv kör reklam får jag leva med - eller stänga av - eller banda och snabbspola. Att tidningen har minst en bilaga per dag sen de flesta tackar nej på brevlådorna... det irriterar mig. Men att jag inte skulle ha rätt att slippa svara och argumentera när jag är hemma - nej, det går jag inte med på.

Numera svarar jag inte heller på marknadsundersökningar om vilket diskmedel jag köper eller vad jag tycker om busstrafiken eller nånting. Kalla mig gärna ansvarslös och samhällsnonchalant, men jag tittar efter miljömärkning+pris utan att memorera namnet, och om jag åker buss har jag glömt busstiderna dagen efter. Och "det tar bara 4 minuter..." 4+4+4+4+4+4 det kan bli rätt mycket tid det, med tiden.

Härmlust

I dag när jag gick över torget mot bibblan, råkade jag komma precis i takt två meter bakom en yngling som var klädd helt moderiktigt, men förmodligen inte hade så mycket framtill att hänga upp jeansen på, så de var på väg ner och grabbkraken gick med knäna vridna utåt och djupt böjda, hade han rätat upp dem - då hade brallorna rasat helt...

Och jag fick verkligen ta mig samman för att inte härma hans gångstil - åh, så frestande det var att vrida ut knäna och pröva att gå i rokokostil... Påminde mig ideligen: Raka knän! Skärp dig! Skäm inte ut dig!

Fast jag prövade när jag kom hem...

Om kroppen själv får bestämma...

...vilket jag brukar låta den få göra på torsdagar, så sover den till en långt över 10... Klockradion går på vid 9, men tugget där är otroligt sövande. Förr fick det mig att bli irriterad och gå upp och stänga av - och sen var jag ju uppe... men numera söver det mig. Mobilen börjar ringa vid 9.30, men handen hittar till snoozeknappen i sömnen. Gång på gång...


Hade inte tänkt göra ett endaste dugg idag, mer än att gå till tryckeriet och vara med vid sättningen av församlingsbladet... men då är det inte jag som jobbar, sitter bara med glada tillrop och idéer som tryckaren får fixa. Men så ringde min textbeställare igår och hade önskemål om en ny sång... När jag får veta exakt vad det ska handla om, och hur formen ska vara, då är det enkelt. Hoppas han blir nöjd, den gick iväg för en stund sen.


Det finns inget som är så roligt som att syssla med det bästa jag vet och vara mitt i en skapandeprocess. Men - det har sitt pris: mycket annat som ligger efter... fast jag har faktiskt tagit mig an disken. När det lugnat ner sig kommer jag att ta mig an bloggläsning igen.


Jag bytte bild på dataskärmen igår - till en maskeradklar liten tjej - de leende bilderna med tandlösa luckor förvandlar Bratzprinsessan till nåt helt annat.... (Vad jag tycker om Bratzdockor är en helt annan sak) :

Tack, men nej tack.

I dag såg jag i lokaltidningens horoskop att något skulle ge mig mycket energi och jag skulle få mycket gjort... men faktiskt, efter en vecka där jag slitit som ett djur med alla inkommande notiser till församlingsbladet, några hastigt nedkladdade på papper, några halvfärdiga per mejl... och några som fattas (som vanligt) vill jag inte ha nån mer energi så där plötsligt... orkar inte.

På lediga stunder har jag skrivit texter till Projektet så tangenterna har blivit varma och hjärnan riktigt mjuk.... Så nej tack - jag vill bara ligga på soffan och softa i helgen. Vill inte ens bli pigg i ett huj, för då hittar jag bara på nåt mer... Ska nästan bli skönt när skolan börjar på måndag, då brukar jag unna mig att vila en stund när jag kommer hem.

Låter jag som om jag klagar? Alls icke. Jag har haft jättekul med Projektidéerna som bara väller på - men ett och annat fult ord har jag nog tänkt över dedäringa som inte fattar att deadline är deadline.
Folkparken i Norrköping - från bilparkeringen vid kyrkogården där jag har mina föräldrar.

Kanske hinner jag läsa en och annan blogg i helgen - jag måste erkänna att det går ganska snabbt att komma ifrån bloggarlivet...

Kan ju inte låta bli...

... att tipsa om att vinnarpsalmen nu finns utlagd som nr 1 på min MySpacesida. Några vänliga bloggare har frågat efter den. Scrolla fram den om den inte syns direkt.

Några har trevligt nog frågat efter häftet, och det finns att köpa för det behagliga priset av 30 riksdaler.Då mailar man förlaget: order@echomusik.com Porto tillkommer förstås, men det väger inte mycket i gram (mer i innehåll....:) Den som har bra syn ser våra två gemensamma sånger + Lindas helt egna Aftonbön. I häftet finns flera kända tonsättare med, ganska häftigt (!) att Linda kom som rookie och knep tre platser av femton.

Nu ska jag genast återgå till att göra nyttiga saker... börjar med en promenad i dimman. Sen måste jag nog röja lite eftersom lilla sångfågeln och hennes mamma kommer i morgon.

I medgång och motgång...

Om motgångar har jag gedigna kunskaper. Jag har bl.a. en hel pärm med alla refuseringar à la "Tack, men nej tack!" och åtskilliga sömnlösa nätter och oro och eländes elände i bagaget. Livet har på mångahanda sätt trilskats - lite mer än det som hör till - och jag har tränat hårt och länge på att skaka av mig, ta nya tag... lägga bakom mig... och alla andra floskler som finns för ändamålet. Och faktiskt har jag blivit rätt bra på att tackla svårigheter.

Men, även om saker och ting faktiskt har gått i lås då och då, så har det inte kommit så plötsligt och så mycket på en gång som nu. Att få en bok utgiven tar ca 1½ år med många om och men på vägen, innan det är dags att våga glädjas.

Jag var faktiskt helt oförberedd på att vår sång skulle vinna, och att det skulle bli sånt ståhej. Och att det skulle vara ganska stressigt och tröttande med ståhejet. Det är oerhört roligt och jag är både glad och tacksam - speciellt tacksam - över att orden ibland trillar ner precis i rätt ordning, och att en sån naturbegåvning som Linda hittade dem för ett år sen... (klart att jag tror på en högre mening med att hon hittade min blogg just när jag behövde en tonsättare) och att ungdomskörerna som varit slutjury hade fastnat just för den här sången. Den andra som kom med trodde vi båda mer på... och sen fick Linda med en helt egen. Fantastiskt.

Det var så maffigt med mycket folk i domkyrkan - en gudomligt skönsjungande flickkör som sjöng de tre vinnarlåtarna, och sen efter prisutdelningen blev det konsert. Hela stiftets kyrkomusiker hade övat under sitt konvent och framförde makalöst fina sånger som avslutning... körmusik blir bättre med proffs, hur kul det än är i en kyrkokör på landet.

Maken påpekade flera gånger under nerresan att jag måste förbereda ett tacktal, men det tänkte jag inte göra. Bara säga ett enkelt tack och se glad ut, hade jag tänkt mig. Linda kom rusande med tåget och hann klä om på vårt hotellrum och sen for vi iväg tillsammans.

Och så - precis när vi var på väg in i kyrkan sa domprosten att vi måste säga nåt kort om hur sången hade kommit till... Fast det var bra att bara ha 2 minuter att fundera ut ett litet tal, ingen av oss hann bli nervös eller fila på ordvalen och jag tror vi sa bra saker.

Den här bloggaren kom fram och hälsade... och senare, på Facebook, låg ett meddelande om att en kvinna jag lärt känna via Skrivarsidan hade sin dotter med i kören som sjöng. Häftigt. Det var inte svårt att få till ett naturligt smajl.

Sedan en timme ligger det en cd med en musikal på mitt bord... och en punktad lista med handlingen. Om ett par veckor ska dessa låtar hänga ihop genom en röd berättartråd - ur min penna. Och snart ska nästa församlingsblad sättas ihop... Vilken tur att jag har en hel drös med kompledigt att ta ut, plus hela nästa vecka ledig.

Vi hörs! De roliga detaljerna med bra festtips från i fredags har kommit lite i skymundan, men de kan jag återkomma till när vardagarna blir som vanligt igen.

Och tack alla snälla goa som har skrivit, mailat eller ringt och gratulerat - stor kram. På Facebook finns fler bilder för den som är med där.

30-årsfest

Min nygamla skola har 30-årsfest ikväll. Men eftersom jag har ½ minuts gångväg behöver jag inte gå förrän om 5 minuter.

Jag började jobba där första gången för 24 år sedan, och temat för kvällen är att på nåt sätt symbolisera hur länge man jobbat där, så jag plockade fram ett gammalt foto från första åren där och tänker ha den som teatermask... Killen som fixar med festen sa att vi kunde klä oss i nåt från den tiden med axelvaddar... Hehehe... de kläderna åkte ut direkt när de hade krympt...

Rätta leendet och böjen på huvudet har jag tränat på en stund nu. Men det får allt bli en tidig kväll... jag har inte packat än... Ha en skön helg, så ses vi kanske på söndag kväll.