söndag, juli 27, 2014

Semesterdagar

Jag räknar det som en enorm tur att jag, som flyttat ofta och tappat mina barndomskontakter, blev släkt med min bästa lekkamrat från när jag var 11 och hon 8. Våra föräldrar umgicks, våra bröder blev kompisar - och när vi nästan hade tappat kontakten så blev hennes bror kär i min mans syster... bara nåt år innan jag träffade min man. Vilken lyckträff! Att hon och hennes man dessutom var ute på skäret när vi kom dit var extra bonus! Här vinkar hon glatt i roddbåten.
 I väntan på att grillen ska bli varm...
Vår lille "Båten" (som aldrig fått något annat namn) ligger och väntar på att vi ska krypa till kojs. Det är lågvatten, så vattenväxterna når upp till ytan och ser geggiga ut.. men inte förrän vi åkte därifrån kom de riktigt läskiga gula gifta algerna in i den lilla viken. Utanför fanns de dock. Det lilla skäret längst ut mot havet rodde vi runt en av dagarna, maken och jag. Alltså... vi och vi... han rodde och jag njöt av friden och försökte låta bli att titta ner i den gula sörjan.
 Den här utsikten tröttnar jag aldrig på... fast då sitter jag förstås vänd mot andra hållet, och flinar inte upp mig.
 Första natten sov jag inte så värst mycket - gluttade på kapellet och fotade när jag såg måndansen i nedan (och somnade sedan).
 Här är Tärnskäret i dagsljus, det som maken rodde runt ...
 Eftersom Häradskär blivit så omskrivet och populärt, kryllade det av folk på klipporna. När vi var därute i vår ungdom såg vi inte en människa på flera dagar i sträck. Både maken och jag gillar tystnad och ensamhet, så vi drog iväg till ett skär där det var folktomt. Det såg ut som graffiti på klippväggarna... naturen har nog en känsla för konst!
 Ovanligt nog smög maken med kameran utan att jag märkte det..
 Riktigt tragiskt är den här algplågan. Breda stråk - som såg ut att vara milslånga på den flygbild jag såg på nätet.
 Innan algerna nådde "vår" brygga badade jag nog en gång i timmen, minst, och passade på att testa hur det känns med flytväst. Det var INTE bekvämt. Jag blev trött i nacken direkt, ska nog skaffa en sån där barnvariant som håller huvudet uppe.
 På vägen hem stannade vi till vid Idas udde och käkade lunch - det var många som tänkt likadant, så vi fick vänta i nästan en timme på råraka med rökt lax, men ack, så gott det var! Jag ser på bilderna att jag blivit lite mörkare beige än vanligt, jag som aldrig blir solbränd!
Alltså, jag har massor med bilder på de andra som var med, men... jag är lite försiktig med att lägga ut bilder på andra.

söndag, juli 20, 2014

Söndag...

Aj då, på bilden som jag snodde från nätet sitter två gubbar som spelar dragspel. UPPDATERAT MED BILD PÅ SKÄRKINDS KYRKA - också den snodd på kyrkans hemsida.
 Tänk bort dem, och tänk dit en vacker sångerska till vänster, med en skicklig pianist ännu mer till vänster. Och sen ganska mycket folk i publiken. Då blir det rätt bild från dagens konsert. Jag satt längst fram och medverkade med lite prat ett par gånger mellan sångerna, om sångerna, och då kändes det knepigt att ta fram kameran och börja knäppa under tiden.
Jag trodde att det kanske skulle komma en publik som skulle kunna gå att räkna på ena handen, men som väl var hade jag fel. Jag hade behövt många händer, det var säkert ca 60 personer som spritt ut sig i den stora kyrkan. Trots att det var en stekhet dag, som gjord för strand och bad.

Den här konserten har vi gjort två gånger tidigare, då var jag lite lagom nervös - första gången var det premiär och jag hade aldrig hört sångerna som jag skrivit text till. Andra gången var det hemma i Söderköping och jag hade bjudit in till fest efteråt (och skurit mig i nästan alla fingrar av ren stress så jag försökte dölja alla plåster när jag presenterade programmet).

I dag var det mycket mer avspänt. Den som höll i det hela hade inte tänkt säga någonting alls, det fanns ingen präst med, och tydligen hade hon fått uppfattningen att jag skulle läsa lyrik och att det då skulle ersätta andakten... Nu blev det ju inte så, men jag fick hälsa välkommen (till en kyrka jag bara varit i en enda gång för 23 år sen) och presentera hela alltet improviserat, plus berätta lite om hur texterna kommit till.

Fördelen med att det var en repris och att jag inte var nervös, var att jag verkligen kunde njuta av sångerna. En riktig högtidsstund blev det.

En dam i publiken sökte min blick ett par gånger, jag kände att jag kanske borde ha känt igen henne... letade i minnet, men nej. Efteråt stod hon och log och hälsade utanför - och då såg jag ju att det var en kollega jag jobbade mycket ihop med för 30 år sedan. Då var vi båda mörkhåriga och i 30-årsåldern... nu var hon kritvit och jag döljer ju mitt sälfärgade bakom blonda slingor. Så roligt det var, och så många minnen från den tiden som spelades upp för mitt inre när jag åkte hem.

lördag, juli 19, 2014

Lördag


I dag fick vi sällskap på båten, dottern med sambo och sonen med flugsmällan... många blinningar fanns det i värmen, och han höll vakt. Helt ljuvligt dopp vid Pukön där vi låg i blöt länge. Sen en lång färd runt Yxnö - Lagnö - Tyrislöt på utsidan (för er som känner till ösystemet där. Jag tror att det ursprungligen var sex (fem?) separata öar som med landhöjningen växte ihop till en enda för ett par hundra år sedan). Det var S:t Annadagen med strålande sol och en mängd aktiviteter som lockade stor publik på ön. Båtplatser fanns det alltså ont om... de räcker knappt en vanlig sommarvardag med sol, men idag var det knökfullt, så vi snabbparkerade på en privat plats, sprang iland och köpte laxburgare och gav oss iväg till en liten ö. Såååå goda burgare! Fika fixar vi förstås i båten.
 
 
Stora mörka moln hängde in över fastlandet - och halvvägs hemma blev det till att fälla upp kapellet. Ganska mysigt det med... bortsett från att sikten genom immig blöt ruta med taskig vindrutetorkare var lika med noll...


 Mor och dotter - herrarna ville inte vara fotomodeller...
Maken fick alltså ideligen sticka upp huvudet genom takluckan - han var inte direkt torr efteråt... när det regnade som värst blev det krypfart och lucka på, det regnade in ganska så mycket. Det gick ändå att se att ingen kanot låg i vägen genom imman och regnväggen. Den här sträckan kan han utan att läsa sjökort. Sammantaget en riktigt fin dag! Åskan höll sig tills vi kom hem till altanen. Då brakade det loss rejält.
I morgon blir det inte något båtåkande... då väntar annat spännande. För mig alltså... för mina kära läsare är det nog inte ett dugg spännande.

söndag, juli 13, 2014

sångteknik

Det är inte så lätt att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Och jag vet nu att det inte är så lätt att lära gamla sopraner att sjunga med ny sångteknik heller!

Fyra dagars solosångskurs avslutades på fredagskvällen, jag gissar att det var trötthet som slog till när jag blev väldigt sjösjuk idag - det blåste på tok för mycket med byiga kastvindar för att vi skulle ha lust att ge oss ut på sjön, men maken ville fixa med lite kopplingar så vi tog matsäck med och åt i båten... som inte alls låg särskilt stilla. Efter gungig matstund tog jag en promenad på land och satte mig i lä på fast mark - men det hjälpte inte. Jag slutade inte gunga förrän efter ett par timmar hemma.

Men - i går kväll (nu har det visst redan blivit söndag, så det blir i förrgår kväll) var jag inte gungig, snarare lite hög av allt sjungande. Vi smilade åt olika fotografer efter vår avslutningskonsert, det var sannerligen inte svårt att le... vi var verkligen glada på riktigt. Trots att det bara vara "närmast sörjande" i publiken, var det himla pirrigt för oss alla, vana som ovana, när vi ville visa vad vi hade lärt oss under de intensiva dagarna med undervisning i Master class-modell, alltså var och en fick undervisning inför de andra. Så roligt och så intensivt och spännande. Alla hade förberett tre sånger att jobba med - knepiga fraser och partier fick alla vara med att testa, så ingen hann slumra till. Dryga fem timmar i sträck per dag, med en kort matpaus och en kort bensträckare. Vår lärare hade fixat till läckra men lätta måltider innan vi började.

Om vår lärare och hennes kurser kan man läsa om här: www.resonans.nu  Det var bara ett par stycken som var vana att sjunga solo, vi andra mest vana att sjunga i kör. Några hade öht aldrig sjungit ensamma inför publik, så man måste inte vara van för att gå en sån kurs, bara tycka om att sjunga. De mer avancerade unga tjejerna, fick sin undervisning på en svårare nivå än vi noviser. Men peppning och stärkt självförtroende fick vi lika mycket av allihop. Och så glädjen när det flöt. Det är andra gången jag går den här kursen, men jag är inte säker på att det är sista gången, så roligt är det.

Jag spelade in alla mina lektioner på paddan och har tittat några gånger - men jag har tittat tyst, jag vill vara ensam hemma när jag prövar curbing, twang, edge och overdrive... Den som är nyfiken kan googla på orden.










måndag, juli 07, 2014

Mycket hav blir det...

När man bor alldeles vid kusten är det ju dumt att inte njuta av den. De första åren vi bodde här, var vi faktiskt inte så ofta vid havet. Möjligen vid ett bad nån gång, men barnen badade hellre i lilla skogssjön åt andra hållet. De senaste åren åker vi ofta österut - speciellt nu när vi har båt.
 
Det här är dock inte vår båt. Ett par gånger i veckan är det "Skärgårdskyrka", då bjuder församlingen på båttur till diverse öar. Det är mycket populärt och båten tycks rymma hur mycket folk som helst. I går var S:t Anna vocalensemble med och sjöng, jag är så glad att jag får vara med i den lilla men välsjungande gruppen.
 I går kväll var gudstjänsten på en ö i ytterskärgården, måsarna gjorde sina försök att överrösta oss...
 Det blev ganska sent, så solen var på väg ner när vi återkom till fastlandet. Härlig båtresa i trevligt sällskap. Bilresan sista biten bjöd på både skratt och allvar. Precis som livet.
Men - nästa dag gick solen upp igen - och det blev den hittills varmaste sommardagen. Många timmar tillbringade vi ute vid St. Pukö. Äntligen har vi en ny fungerande motor efter en massa trassel. Sola, bada och njuta av tystnaden och stillheten... så ljuvligt att få göra det.
I morgon lämnar jag dock både havet och maken (med kom-i-håg-lappar om törstiga växter...) för att åka på sångkurs till Eskilstuna. En sista koll på packningen innan jag släcker för natten.

onsdag, juli 02, 2014

Huset i hörnet

I dag tog jag en paus i röjningsarbetet och följde med en bit på vägen när maken skulle till Stockholm. Jag hoppade av där sonen hoppade på, och sen gick jag in till Norrköpings centrum. (Där jag hjälpte till lite med sommarreorna.)

Jag kunde inte låta bli att svänga in parallellt med gamla Stockholmsvägen och kika på det här huset i hörnet. Nästan så att man kan köra "finn fem fel" med fotot under. Skorsten, parabol, gatlykta, balkong, grusväg... (för det var det, även om det inte syns på den gamla bilden).
Min moster och hennes man byggde det i slutet av 20-talet eller början av 30-talet. De flyttade in på nedervåningen och mormor och morfar flyttade in där uppe. Det ser ganska stort ut, men det var bara två rum och ett rejält stort kök på varje plan. Eller förresten, mormor flyttade nog in för att hjälpa sin dotter som var nybliven änka, så var det! Och för att få lite sällskap själv som nybliven änka.
Jag visste att det här kolorerade svartvita fotot fanns i en låda hemma, så jag försökte pricka in rätt vinkel med mobilen. Björken i hörnet var enorm när jag var barn på 50-talet, och jag minns när den sågades ner.

1938, vid 38 års ålder, dog mosters man i lunginflammation och om det var strax före eller efter som morfar dog, minns jag av naturliga skäl inte... men sorgen flyttade in i huset för att aldrig lämna det. 1965, när moster hade sörjt ihjäl sig och mormor flyttade till ett nybyggt höghus i Hageby och vantrivdes, fanns en tanke om att vi skulle köpa det. Men - det var det där med "ett sorgens hus" som var haken för mina föräldrar. Alldeles bakom ryggen där jag fotade idag, tornar flera jättestora höghus upp sig numera. Det blev stadens värsta område när det var nytt. Det var förmodligen redan planerat när mor och far tackade nej, fast då visste de inte att kåkkvarteren i "Garvarns" skulle rivas och ersättas av betong på höjden.
Jag har åkt förbi några gånger sen 60-talet, huset har haft flera olika kulörer, men vitt är snyggare än knallblått som det var ett tag. Varje gång jag ser det, känner jag hur det luktade i de olika utrymmena... mormor använde vindstrappen som kylskåp och där luktade det blånad mjölk, i källaren luktade det fukt från bykstugan och jord från potatisförrådet. Jag fick gå ner och hämta saft själv om jag ville ha - så därför lärde jag mig tidigt att tycka om kaffe... med mjölk, bulle och socker. Allt ihopgeggat och jag åt det med sked.

Hos moster Lisa luktade det instängt. Det låg alltid plast över alla möbler så att de inte skulle nötas ut. (Hur skulle de ha kunnat nötas ut när hon inte använde något mer än köket och bara hade gäster på de stora högtidsdagarna?) Naturligtvis var rullgardinerna nerdragna så att inte solen skulle bleka gardinerna...

Just nu läser jag Torgny Lindgrens "Minnen" och börjar nästan fundera som han: Finns tiden? Finns barndomen? Har det hänt, det där som vi tror att vi minns? Som barn trodde jag att det där som hände före mitt inträde i världen, inte hade hänt på riktigt, att det bara var nåt man sa. Och att färgerna inte fanns.

tisdag, juli 01, 2014

Som vädret: omväxlande

I torsdags träffade jag de här glada damerna vid Kyrksjön i Odensvi nära Gamleby. Det var inte nåt kaffekalas vilket som helst, utan vi fräschade upp gamla minnen från skoltiden 67-69 då vi gick i samma klass i en skolform som försvann lika fort som den kom. Vi hann gå två år i Fackskolan i alla fall. För att läsa på universitetet fick jag komplettera med ett års gymnasiestudier på kvällstid (ingen mössa!) men för att komma in på lärarhögskolan hade Fackskolan räckt. De två som står ytterst kände varandra väl långt tidigare och bodde inackorderade ihop i Linköping, en av dem hittade mig tack vare mitt ovanliga efternamn, som jag hann få innan vi tappade bort varandra. Vi träffades redan förra året och fnittrade oss igenom  en del tokigheter från förr. Sen dök klasskamraten Kerstin upp på facebook ganska nyligen och hängde med. En härlig dag - det var svinkallt trots att solen lyste så fint - men vi var varma inombords ändå.
Vi tycker att vi är oss precis lika, men värdinnans (t.h.) make kunde absolut inte känna igen oss på klassfotot från den tiden... Till nästa år ska vi försöka hitta någon mer av dem vi hängde ihop mest med. Jag nästan skäms över att jag helt hade glömt bort några på klassfotot. Kanske kan jag skylla på att jag gått i så många skolor?
Jag är inte bara ute och roar mig. I flera regntunga dagar har jag röjt i skåp och lådor och pappershögar med noter och gamla skolpapper. Den här delen av mitt jättestora skrivbord har inte sett dagens ljus på vääääldigt länge. Jag njuter av åsynen, nästan tomt i korgarna ju! Men några fler kulisser finns det, bakom vilka jag nog hinner roa mig ett bra tag innan solen och värmen kommer. För då! Då tänker jag inte röja. Så det så!