söndag, december 21, 2014

Stolt och nöjd och glad

Även om jag inte var nervös idag när barnkören skulle sjunga, så är det alltid lite pirrigt, sådär lagom som det ska vara för att det ska kännas som något extra. Men inte kunde jag tro att barnen skulle överträffa sig själva! Vilken sång - och vilken energi de utstrålade! Jag var helt salig. Vår alldeles egen sång spelade orkestern till, jag hoppas att den filmande modern till ett av barnen fick med den också, men när vi körade till solisten har jag fått se och höra. Länken finns här http://youtu.be/vexspmMwepw
Om man inte ids höra hela sången, kan man scrolla fram ca 2/3 när barkören klämmer i med refrängen.
Det ser nästan ut som om vi vore ensamma i kyrkan, men den var fylld till bristningsgränsen...med ståplatser längst bak. Bortåt 500 ...

Och så sjunger vi in julen igen... same procedure as every year...

Jag började sjunga i S:t Laurentii kyrkokör för ca 17 år sedan och jag hade inte varit med länge när jag fick ta över barnkören. (Tidigare sjöng jag i en profan kör som hade så många och långa konserter att jag inte klarade det med heltidsjobb och barn hemma.) På översta fotot är det mitt allra första framträdande som körledare. Jag var så hiskligt nervös i flera dagar före... tänk om jag skulle vifta fel och lura in dem på fel ställe! Vid en av sångerna fick jag nämligen sköta hela alltet, barnen började, flickkören fyllde i, sen hela kören med orkester... Knäna skakade så att jag knappt kunde stå på pulten. Fotot är från julinsjungningen -98. Till vänster står VIS-kören, min dotter bodde här i stan då och syns som trea från vänster. De flesta i kören kunde ju sjunga, men några hade aldrig tagit ton utanför badrummet förut.
 
På bilden nedan har jag fått lite mer vana - men jag klippte bort min gapande mun, det ser ut som om jag vrålar mest själv, men jag mimar alltid bara. Jag skulle lätt dränka barnkören om jag gav full hals. Det här fotot var med i lokaltidningen dagen efter, men jag hade inte noterat årtalet, förmodligen runt -00. Det var så många barn med, att en av killarna fick ta sin egen ljusblå tröja...jag hade bara 20 tröjor. I dag ska de vara 10 - ingen har lämnat återbud än.
Nu har jag gått min långpromenad i strålande sol, duschat och tvättat håret, hängt fram kläder för dagens två konserter, övat på den svåra överstämman... och är inte ett dugg nervös. Bara laddad och förväntansfull. Orkesterdirigenten sköter dirigeringen, men jag kommer ändå att sitta och mima framför barnen när de sjunger, så att de känner sig trygga. Gömmer mig lite så att bara barnen ser.
 
Maken och sonen har dragit iväg på julbord på Brunnsrestaurangen. Jag åt ett i torsdags och är inte sugen på mer före jul. När sonen kom hem häromkvällen och fick se att det bara blir en liten en i kruka med belysning, ingen gran, då suckade han djupt: "Här blåser förändringens vindar... ingen gran... inget julbord på restaurang.." Nu blir det alltså bara en förändring för "den lille" (som inte ens har en adventsstake i fönstret hemma hos sig!).
 
Just det, på tal om laddad! Jag ska förstås ladda batterierna till kameran så att jag kan be någon förälder att fota. Bilderna ovan törs jag lägga ut eftersom man inte ser vilka personerna är och dessutom har de vuxit väldigt.

lördag, december 13, 2014

Tåg som gått...

Jag har ibland skrutit över att jag kört ca 100 luciatåg genom åren. Oftast har det flutit på bra, men några tåg minns jag extra väl. Jag har alltså inte jobbat i 100 år, men under ganska många år avgick 5-7 tåg per säsong, både i skolan och med barnkören.
 
Jag brukar inte publicera bilder på mina körbarn, men den här är så pass suddig att jag knappt ser vilka de är själv, och dessutom är de här barnen vuxna nu så ingen lär känna igen dem. Det handlar  inte heller om de här barnen, det jag ska berätta om. Observera att det är hela sju lucior på bilden.
 
Mitt allra första luciatåg, som alldeles nyexad och anställd som musiklärare i Örebro, det sa jag helt enkelt nej till. Jag hade ingen erfarenhet mer än från den egna skoltiden som tärna, och vågade inte. Men jag ställde upp och spelade till det hela på en gammal skolorgel som var uppställd på ett podium längst framme på scenen - och under sista sången började orgeln gunga oroväckande... vilken fasa... skulle den ramla ner? Hade jag knuffat på den utan att märka det? Svetten rann rejält innan sista tonen var spelad. Den stod kvar, men hade faktiskt flyttat sig under tiden.

Sen lärde jag mig... första tåget här i stan iscensatte jag ihop med Musikanta 1983. Det var på högstadiet med väldigt många tärnor och stjärngossar och det gick helt utan mankemang, det var bland de finaste tåg jag varit med om. Musikanta spelade och jag stod lite gömd och dirigerade.

Ett av de mest minnesvärda var när jag hade en pojke i klassen som satt i rullstol. Han hade humor och var med på mycket spex, så han kläddes till tomte, rullstolen dekorerades  och en liten tomtenisse åkte med där bak. Alla varningslampor på stolen var påslagna när han gjorde storstilad entré till en tomtesång, luciatåget stod redan uppradat. Vi hade haft så kul när vi övade och förväntade oss gapskratt då han körde in, men det blev totalt tyst i den välfyllda matsalen... Inte ett knyst. Jag som satt med ryggen mot publiken, halvt gömd bakom en gran och spelade, blev ställd. Vad hade hänt? Sen fick jag höra från många att de blev så rörda när tomten körde in, att de nästan grät.... Förmodligen lite fördomar om att en handikappad inte kan ha humor eller kan vara med på sina egna villkor?

En gång när jag hyrdes in att bara spela, var det jag som gjorde bort mig. Jag hade gamla suddiga noter som jag fyllde i strax före, det var så pass mörkt att jag knappt såg... och fyllde i fel. H7 kluddade jag i som B7 - som ackordet heter numera eftersom amerikanskan tagit över. Det gamla B7 kallas nu Bb7. För den som inte kan noter, så innebär det bara att det är olika ackord. I halvmörkret och stressen tänkte jag inte så långt... utan spelade som jag hade skrivit och förstod inte alls varför det lät så hiskeligt falskt. Till och med så att några barn vände sig om och blängde på mig... Jag fattade inte vad jag gjorde för fel utan framhärdade i tre verser. Jag är ingen duktig pianist, men brukar faktiskt inte spela fel när jag skärper mig. Och jag har hållit på i så många år att jag inte alls är nervös för den sortens enkla spel längre. Det var ingen större malör, men irriterande och det fastnade i mitt minne.

När barnkören framträdde i en gammaldags logelokal med upphöjd scen, fanns en mikron i mitten. Lucian skulle sjunga solo. Jag satt lite nedanför vid sidan med pianot, koncentrerad på noterna. Efter några låtar hörde jag publiken fnissa... och en klar och hög stämma som ljöd i högtalarna när det inte alls var solo. Jag hävde mig åt sidan för att se vad som hände och fick se en lång tärna som sträckte sig fram på tvären mot mikrofonen för att höras... det stod två andra barn som hon helt enkelt sträckte sig förbi. Jag drabbades av akut fnissattack, liksom publiken, så jag hade fullt sjå att avsluta sången utan att bryta ihop över tangenterna.

En annan grupp, med lite äldre barn, lussade på ett äldreboende. De var otroligt duktiga att sjunga och så pass stora att de hade levande ljus, även i lucians krona. Den här gången satt jag bakom tåget vid pianot. Efter några sånger märkte jag av en oro i ledet, men förstod inte vad som hänt. Snart vände sig en tärna om och viskade: Lucian gråter! Jag tänkte att hon kanske kände sig svimfärdig och ställde snabbt en stol bakom henne och viskade att hon kunde sätta sig om hon ville. Men hon var inte svimfärdig - hon hade råkat hamna mitt under fläktsystemet som gjorde att hennes ljus brann snabbt och stearinet rann ner i pannan och på kinderna... Det fick jag inte veta förrän efteråt. Det var så viktigt för henne att vara lucia, hela släkten hade gått dit för att titta och lyssna, så hon framhärdade, gråtande, hela tiden.

Det luciatåg som ska avgå i morgon blir väldigt annorlunda... barnkören ska göra det ihop med två andra grupper och vi har inte övat ihop. Inte tränat uppställning, utan det får bli ren improvisation. Det skär i mig som är lite kontrollfreak och vill att barnen ska känna sig säkra och trygga, men det får bli som det blir - och förmodligen blir det ändå bra.




onsdag, december 03, 2014

söndag, november 30, 2014

Höst vid kanalen

Jag väljer fotot som jag knäppte i torsdags efter att ha varit hos tandläkaren. Han huserar alldeles intill kanalen. Jag har lagt in många somriga bilder därifrån genom åren. (Ja, alltså, från kanalen, inte från tandläkaren.) Nu är det dött vid Balzars skilsmässodike.... kanalen är tömd, och musiken från dansbanan glömd.... Serveringen är stängd, och flaggan är undanhängd...  (En sång som kommer att hamna på youtube så fort jag lärt mig att lägga in både ljud och bild där!)
I dag har jag sjungit in advent med den lilla vokalensemble som jag är med i. Jag tror att det lät riktigt bra. Dirigenten såg i alla fall gråtfärdig ut efter varje sång, och jag tror inte att det var av skam. Men... det hände en kul incident vid den allra sista sången i den andra (och sista) kyrkan. Vi fick ton från orgeln, som vanligt, och när dirigent var på väg fram för att slå igång, var det en lite söt tjej på kanske två år, som tog en helt annan ton. Jag hade den rätta kvar i huvudet, men... tänkte snabbt: HUR FORTSÄTTER SÅNGEN... HJÄÄÄÄLP!!!! Jag har inte sjungit den många gånger. Normalt "hör" jag de första takterna i huvudet redan när jag ser noterna, men ganska trött som jag var, så hörde jag .... ingenting. Tänkte att den unga starka tjejen i sopranen förstås visste och då skulle jag snabbt haka på. Men, hon och den tredje sopranen, ännu yngre, hade störts av barnets nya ton och missade den första - den som jag tog... och så blev det tyst från oss tre sopraner. De hade litat på mig. De andra fortsatte som om inget hade hänt. Dirigenten närmade sig mig och "viskade" rätt ton i falsett - och så kom jag (och de andra två) igång. Sen sjöng vi vackrare än någonsin... Det gäller att inte tappa masken.

Totalt sett känns det ändå väldigt bra. Fast... det är synd att det kommer så få till kyrkorna "ute på vischan". Jag vet ju att det inte är tättbefolkat och att många är gamla och har svårt att ta sig till kyrkan. De som bor på "fel" sida av viken har dessutom flera mil till sin kyrka, men trist är det.

Först efter kl 18 blev det dags att tända adventsljus hemma hos oss. Men nu är det gjort.

tisdag, november 25, 2014

Några fönster kastar jag mig inte över...

Jag har sett dem idag... de ambitiösa, duktiga husmödrarna som genast drar fram fönsterskrapan så fort solen tittar fram. Det gör inte jag. Jag tar mig en långpromenad i stället. Det blir snart mulet och grått igen och då syns inte lerlagret på husets 20 fönster. Jag har i alla fall lättat lite på husmorssamvetet och dammsugit bort den lera vi dragit in i hallen.
Så ljuvligt att äntligen kunna suga in lite ljus i själen som fick sig en törn av att kroppen inte riktigt ville förra veckan. Mina kära läsare ska slippa detaljer... nu mår jag i alla fall bra igen och njuter av det och har lust att ta tag i nästa skrivprojekt. Jag har rådfrågat SAOL om hur jag ska beskriva detta projekt, men ... jag blir inte klokare. Det skär i öronen att säga: Jag ska skriva text till 8 kanoner... liksom det gnisslar att säga: Jag ska skriva text till 8 kanon... Är det någon som med säkerhet vet hur man säger? SAOL anger musikalisk kanon ihop med kanon = rättesnöre och -er i plural. Förresten... jag kanske ska fråga SPRAKET i P1?

onsdag, november 19, 2014

Gratisreklam

Genom åren har jag sett många såna här små notiser från olika föreningar, ögnat igenom någon sällsynt gång och undrat vem som egentligen är intresserad... Men - när jag började med mina "shower" för några år sen, fick jag höra att den ena efter andra av dem som ringde och bokade mig hade hittat till mig via en liten notis av den här sorten. "Vi lusläser för att hitta nya föredragshållare" sa hen. Ibland står det bara korta fakta, men jag är förstås väldigt tacksam till den som gav en så pass positiv liten recension. Gratis reklam. Tackar tackar!
I kväll ska jag strax ge mig iväg till Ö. Eneby där en förening har månadsmöte och vill bli underhållna. Den här gången blir det skolminnen "Man lär så länge man har elever" där jag bjussar på tillfällen när jag gjort bort mig och när språkförbistringen krånglat till det - samt några små roliga historier om tokigheter som ständigt uppstår ihop med barn.

söndag, november 16, 2014

GRATTIS

 
I dag blir det ett fyrfaldigt leve för min trogna läsare på Mallorca: KULSPRUTAN! Hipp hipp HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! 
Jag firar din dag genom att drömma mig tillbaka till den första ljuvliga promenaden ner till "min" strand på Palma nova i slutet av maj - så roligt att jag har lärt känna dig genom bloggen och fått tillfälle att besöka din ö.

Jag har inget att bjuda på idag - men så bra det är med foton att liksom kunna bjuda igen på lite smarrig sushi... Du ser väl vem som är mest sugen där längst bort?

Som efterrätt kommer en liten blomma som fanns här på trappen i våras. Och så några visdomsord om ålder: När det gamla året flytt - kommer det ett nytt.... (skaldat av poeten Bloggblad)